Sedan Ny Demokratis korta gästspel i början av 1990-talet har Sverige inte haft ett programmatiskt främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti representerat i det nationella parlamentet. Det gör Sverige ganska speciellt i ett europeiskt sammanhang, åtminstone fram till valet 2010. Eftersom Sverigedemokraterna nu finns representerade i många kommuner och har en viss möjlighet att nå sitt mål om nationellt genombrott, har intresset för att prata om partiet varit stort.

Men medan det bedrivs intensiv spekulationsverksamhet runt Sverigedemokraternas opinionsguppande runt fyraprocentspärren, och det haglar pseudoprincipiella utspel som tar sin utgångspunkt i detta trots allt lilla parti, så sker det en glidning och transformation i hela det politiska landskapet. I en närsynt politisk debatt är det en utveckling som gärna blir osynliggjord.

Men också Sverige är naturligtvis påverkat av de politiska gravitationskrafter som förbrunar europeisk höger i bred mening.

Den nya högern har inte kläckts i ett politiskt vakuum. Dess utveckling är förvisso ett svar på grundläggande behov hos kapitalet. Men dess framgångar, dess inbrytningar bland bredare skikt i befolkningen, hade inte varit möjlig utan arbetarrörelsens och vänsterns egna misslyckanden.

De processer som gjort det politiska landskapet i Europa mer gynnsamt för högerns skilda skepnader har pågått i decennier. Socialdemokratiska partier – ofta flankerade av mer eller mindre motvilliga vänstersocialistiska eller postkommunistiska partier – har upphört att organisera och tillvarata den breda arbetarklassens klassintressen. Med underkastelse inför EU-direktiv, utbredningen av New Public Management (marknadsorienterade styrningsmodeller i offentlig sektor, som intern konkurrens och styckprisfinansiering) och undandragande av stora politiska beslut – om, säg, pensionssystem – från öppna processer och allmänna val, har den demokratiska politikens räckvidd begränsats. Då påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

Fler får det närmare till soffan. Eller till högerpopulistiska problembeskrivningar.

När klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och många arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrånochnedtyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut).

En fungerande strategi för att möta en blåbrun höger måste inbegripa en vitalisering av politik som organiserad konflikt runt ekonomiska resursfrågor. De senaste tjugo årens politiska utveckling i Europa visar att strategin med att försöka leta efter väljare ”i mitten” har varit katastrofal för framför allt socialdemokratiska partier. Konsensus om de breda ekonomisk-politiska utvecklingslinjerna har förkvävt progressiva partier över hela Europa – och hjälpt högerpopulismen på traven.

En vanlig dag på en vanlig krog pratar de två unga bakom baren om jobb och sånt. Den ena berättar om en kompis som är ledsen för att inte ha fått det fasta jobb hon förespeglats på en restaurang. Den andre berättar då om sin kompis, som provjobbat gratis i en butik men sen inte fått jobb. ”Ja, de gör så jämt, det är som slavarbete nästan”, säger hon. ”Men det är jättevanligt på många ställen. Det är så det har blivit nu”

I stället för att diskutera ett så omöjligt begrepp som ”kvalitet”, måste vi se kulturpolitiken som en arena för intressekamp. 1974 års kulturpolitik var en del av arbetarrörelsens utbyggnad av välfärdsstaten. Kulturarbetarna blev symboler för växande samhällsansvar; på samma sätt som sjukvården fick mer resurser, fick kulturen det. Trettio år senare för man ett krig mot den generella välfärden – skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar – vilket drabbar såväl sjukvården som kulturen. Allt ska bli marknad, inget får kosta. Visst anar man den björklundska repressionen i Selimovics enkla budskap: Bättre kultur, men billigare! Mindre detaljstyrning, men mer kvalitet! Friare kultur på marknaden! Precis som med Jan Björklunds skola är priset för Selimovics kulturpolitik växande segregation.