I förra veckan drabbades jag av den något trötta men ilskna självklarhetskänslan apropå en studie som visar att tillfälligt anställda mår sämre, särskilt psykiskt, än de med en fast anställning. Tillfälliga anställningar ökar risken för att bli sjuk, var den självklarhet som konstaterades. Vikariat, projektanställningar eller någon annan form av tillfällig anställning är i dag verklighet för hälften av alla unga upp till 24 år. Sammanlagt rör det sig om 15 procent av arbetskraften.

Det är inte det faktum att någon gör en studie som visar att oron för arbetslöshet bland tillfälligt anställda yttrar sig i bland annat rastlöshet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, ångest, panik och sömnsvårigheter som får mig att famla efter luktsaltet. Det som är så tröttsamt är att det påminner om hur vi i dag hela tiden bortser från enkla samband. Till exempel att människor mår bättre av att ha en säker månadsinkomst, reglerade arbetstider och semester än att inte ha det.

I förra veckan presenterades ytterligare en undersökning på temat arbetsmiljö och hur segregerad arbetsmarknaden är. Arbetsmiljöverket, som har tagit sig an att reda ut varför kvinnors ohälsotal är 45 procent högre än mäns, la fram en studie som visar att stress, högt tempo och hög arbetsbelastning är de vanligaste orsakerna till kvinnors ohälsa i arbetslivet.

Dessa två studier bekräftar bilden av en uppdelad arbetsmarknad där män mår bättre än kvinnor och där medelålders inrikes födda män är överrepresenterade bland dem med fasta anställningar. Framför allt visar studierna vad som sker medan vi stoppar våra huvuden i sanden. De understryker hur kortsiktig den dominerande politiken av i dag är.

Hälften av alla kvinnor arbetar i vår gemensamma offentlig sektor. Därför är kvinnors arbetsvillkor av ett särskilt intresse. Efter upprepade vårdskandaler och elevers allt sämre resultat i skolan har vi, egentligen för länge sedan, kommit till en gräns när det inte längre går att ifrågasätta att arbetsvillkor och kvalitet hänger samman. Det är bara att hoppas att fler snart börjar ställa de centrala frågorna. Det vill säga: Vad vill vi ha för kvalitet i offentlig sektor? Vilka arbetsvillkor är rimliga för dem som utför välfärden i praktiken?

Tänk om vi skulle våg ställda de här frågorna och vara beredda på konsekvenserna. Skulle en låg grundbemanning, som öppnar upp för en stor del tillfälligt anställda i till exempel äldreomsorgen, vara ett självfallet mål i så fall?

Vid sidan av sambandet mellan arbetsmiljö och kvalitet står vi inför ett kanske mer konkret problem som kan förändra vårt förhållningssätt till offentlig sektor. Det handlar om de hundratusentals personer som inom mindre än ett decennium behöver rekryteras i välfärdssektorn. Hur ska det gå till utan rimliga löner och arbetsvillkor? Det pågående sjuksköterskeupproret för ingångslöner på minst 24 000 kronor visar att unga är beredda att ställa krav. Det är hoppingivande.

Men, lösningen handlar inte bara om pengar, även om vi måste börja våga tala om skattehöjningar för att kunna åstadkomma vård, skola och omsorg som vi har förtroende för och vill bidra till. Organisationsfrågor är lika viktiga. Det är inte rimligt att det inom kommuner och landsting både finns springvikarier med usla arbetsvillkor, sjukhus som erbjuder belöning till dem som kan tipsa om sjuksköterskor som kan vikariera för en lön på 21 000 kronor, samt extremdyra stafettläkare.

Att ta hand om barn, sjuka och äldre kommer aldrig att vara lätt. Fråga din mamma. För det handlar om människor, i många fall i besvärliga situationer. Därför behövs rätt kompetens, såväl bland chefer som anställda. Och därför måste vi vara beredda att betala vad det kostar.

Visst är det vackert tänkt. Men när åldersdiskrimineringen i arbetslivet inte minskat på något sätt – hur trovärdigt blir det att regeringen vill ta itu med den inom fler områden? Javisst, det är bra tänkt. Människor diskrimineras på grund av ålder i många sammanhang.

Vad kan göras?
Visst vore en åtgärd troligen hyggligt effektiv: att alla rekryteringsföretag som rekryterar på uppdrag inte får ha formulär där de som söker jobb ska ange födelseår. Fast å andra sidan visar ju datum på betyg och intyg en hel del. Om en person har tjugo års erfarenhet efter examen på högskolan då är han eller hon förmodligen minst 45 år.

När vi närmar oss 50 blir vi helt ointressant för de flesta svenska arbetsgivare: och det gäller partier som Socialdemokraterna och Moderaterna och de flesta fackförbund likaväl som medier som Aftonbladet och TT. Alla sorterar bort arbetssökande som fyllt 50.

Jag tror det här med åldersdiskriminering är oerhört svårt att ta itu med, det handlar om attityder och fördomar. Arbetsgivarna har fördomen att det tror att människor som jobbat med något i tjugofem år har sämre erfarenhet och sämre förmåga att göra bra ifrån än en som jobbat tre år.
Vad är annars förklaringen till den utbredda åldersdiskrimineringen?

Många med invandrarbakgrund reagerade starkt på statsminister Reinfeldts uttalande om att arbetslösheten egentligen inte är så hög i Sverige, om man tittar på etniska svenskar mitt i livet.

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

- Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Lika nonchalant som Reinfeldt är mot människor med annan etnisk bakgrund än svensk, lika nonchalant är han här mot människor under 30 och över 50. Att unga inte får jobb är en katastrof för samhället och för den enskilda, precis som det är illa för samhället att vi som är 50 sorteras bort om vi inte vara smarta nog att hänga oss stenhårt fast vid tidigare jobb eller av något skäl blivit arbetslösa efter 45.

Så som sagt: med en sådan statsminister har jag inte stort hopp om att lagen mot åldersdiskriminering ska skärpas på allvar.

PS: Ett bevis för hur djupt fördomar mot människors ålder sitter: se hur lite som skrivs om åldersdiskrimineringen.

PS2: Reinfeldts uttalande betyder alltså att han erkänner att jobbskatteavdragen varit en vinst för vit män mellan 30-40 år. För alla som inte är etniska svenska mitt i livet är andelen som inte har den typ av arbete som ger jobbskatteavdrag ökat – och därmed har dessa människor förlorat ännu mer under alliansregeringens år vid makten.

PS3: För övrigt undrar jag vad som är statsministerns definition av etnisk svensk. Min mamma var från ett annat europeiskt land, är jag därmed oetnisk svensk?

Relaterat:
Alliansfritt

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, socialdemokraterna, moderaterna, Reinfeldt, arbetslivet, arbetsmarknad, fördomar, diskriminering

Karl-Petter Thorwaldsson uppfyller åtminstone tre av de huvudkriterier som valberedningen troligen har arbetat med i jakten på en ny LO-ordförande.

Ett ord som ofta hörs som ett mantra inom fackföreningsrörelsen är opinionsbildning. LO anses behöva en ordförande som gärna sitter i morgonsoffan och kan snacka runt såväl med Mats Knutson som med medlemmarna på en fikarast. ”Kålle” kan på det sättet jämföras med Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist. De är båda trevliga i rutan – och på ABF-mötet. De är genuina, talar dialekt, känns inte alls som Stockholm – men är inga rörelsenostalgiker som vill att Domus ska heta Domus. Och de har båda en fingertoppskänsla för såväl stämningarna inom arbetarrörelsen som i samhället i övrigt.

Välkänd bland gräsrötterna
För det andra är ”Kålle” populär och väldigt känd inom svensk fackföreningsrörelse. Här finns en likhet med Håkan Juholt, och den handlar inte om Småland eller att skjuta från höften. När Juholt blev S-ordförande publicerade Dagens Arena en bild och en artikel med rubriken ”Bilden som förklarar att det blev Juholt”. Bilden visar en karta över Sverige med nålar på alla de platser som Juholt hade besökt som biträdande partisekreterare.

Thorwaldsson delar Juholts kanske bästa egenskap: En enorm respekt och kärlek till svensk arbetarrörelse. Under tiden som ordförande för ABF har ”Kålle”, om Dagens Arenas uppgifter stämmer, ofta haft en dags tjänstledigt för att föreläsa för och utbilda fackligt förtroendevalda i olika delar av Sverige. Han är, precis som Juholt, välkänd och populär bland gräsrötterna.

En tredje faktor handlar om att bottna i de politiska grundfrågorna, något som arbetarrörelsen har lärt sig att beakta noggrant efter tiden med Juholt som S-partiledare. Thorwaldsson har varit SSU-ordförande och ABF-ordförande. Han har arbetat på Sveavägen 68, i regeringskansliet och på IF Metall. Han är sambo med Carina Persson, tidigare kommunikationschef för S och nu VD för Campus Bommersvik. Han kan politik och svensk arbetarrörelse utan och innan. Ett tryggt val – vilket även mäktiga socialdemokrater tycker. Och det är som bekant aldrig oviktigt i arbetarrörelsen.

Men länge såg det ut som om Thorwaldssons tidiga kandidatur skulle falla på ordförandeskapet i den andra huvudgrenen på arbetarrörelsens träd. Under Juholt: Kan även LO ha en fryntlig smålänning som ordförande. Med Löfven: Kan även LO ha en IF Metallare som ordförande.

Spricka mellan IF Metall och Kommunal
Svaret verkar alltså bli ja, om LO-kongressen i vanlig ordning väljer att följa valberedningens förslag. Huvudanledningen är i så fall Thorwaldssons styrka vad gäller de tre punkterna ovan. Men visst har det funnits en spricka mellan IF Metall och Kommunal som handlar om såväl makt inom LO som bråket kring jämställdhetspotter.

En förmildrande omständighet i Thorwaldssons fall är möjligen att han utredde föräldraförsäkringen åt regeringen Persson och föreslog en kvotering – som dock föll på S-kongressen i Malmö 2005.

Viktigare har i stället varit vissa frågetecken kring huvudutmanaren Tobias Baudin. Norrlänningen Baudin har gjort en facklig raketkarriär och har snabbt blivit känd som trevlig, kunnig och kompetent. Men för bara ett par år sedan jobbade han ännu fackligt åt Kommunal i Norrbotten. Han är född 1974. Frågor har ställts om inte uppdraget som LO-ordförande skulle komma väl tidigt. En LO-ordförande ska inte bara kunna de fackliga frågorna, utan ska även snabbt bli en tungviktare i såväl samhällsdebatten som i rikspolitiken.

Klassisk kompromiss
Lösningen blev följaktligen Thorwaldsson som ordförande och Baudin på tillväxt som förste vice. En möjlig bredare lösning är ett utökat presidium med fyra personer där en balans mellan olika förbund och en acceptabel könsfördelning kan uppnås. Varannan LO-löntagare är kvinna, men endast två av 14 LO-förbund leds av kvinnor. Läggpusslet kompliceras av att Helén Pettersson, den enda kvinnan bland de ursprungliga huvudkandidaterna, har meddelat Dagens Arena att hon drar tillbaka sin kandidatur och inte är aktuell för en plats i presidiet.

Med andra ord: Det första steget i en klassisk facklig kompromiss har uppnåtts. Återstår en bredare lösning med ett utökat presidium som kan förankra förslaget ytterligare.

Vem som helst som inte är helt blind eller döv vet att en hel del rika personer fortsätter att ösa in bra med inkomster – vem som helst som följt utvecklingen i Europa har sett hur alla åtgärder för att stoppa finanskrisen har drabbat de människor som redan har det sämst. Det kan finnas en annan väg ut ur krisen. Det är absolut värt ett försök.

Men det jag gläder mig åt när det gäller det franska presidentvalet är två andra saker.

Hollande är 57 år – han är född 1954 och om han hade sökt jobb i Sverige hade han garanterat rensats bort redan i första sorteringen. I Sverige råder stenhård åldersdiskriminering.

Jag kan ge ett konkret exempel ur mitt eget liv. Jag är ett år yngre än Hollande och förra sommaren skickade jag in en ansökan om sommarvikariat till TT, Tidningarnas Telegrambyrå. Jag arbetade där för lite drygt tjugo år sedan och vet att jag ansågs duktig och att jag var omtyckt.
Nu sökte jag alltså sommarvikariat tjugo år senare och med tjugo års mer erfarenhet och en hel del för arbetet mycket passande utbildningar i bagaget. Jag blev inte ens kallad till intervju för vikariat.
Det är helt uppenbart att jag rensats bort av ett skäl: åldern.
Medieföretag vill inte ha sommarvikarier som är över 35, helst ska de förstås vara ännu yngre.

Svenska arbetsgivare är extrema i hur de diskriminerar på grund av ålder. Vi har massor att lära av Frankrike på den punkten.

Under stort media-ståhej var det dags för den första partiledardebatten inför valet om två år. Den första där nya S-ledaren Stefan Löfven skulle möta statsminister Fredrik Reinfeldt i debatt. Delvis måste Reinfeldt ha varit skakad, jag undrar om vi sett honom fara med så mycket klyschor och dessutom lögner någonsin tidigare? Vi flera tillfällen svarade han inte på frågor utan for ut i traditionella klyschiga angrepp på ”de rödgröna” istället.

Många medieorakel har gett Löfven beröm för sin insats och Metro utropar på sin förstasida att S-ledaren vann partiledardebatten. Det var intressant för Löfven var lugn och utstrålade alla de år han arbetat fackligt och haft kontakt med Svenskt näringsliv.

Det slog mig att Stefan Löfven är född 1957 och därför är ett par år yngre än den blivande franske presidenten. Om jag inte missminner mig är Löfven åldersmannen i sällskapet. Så ålderfixerat är det svenska samhället att inte ens partiledare får ha uppnått femtioårsåldern.

Nej. det är inget fel att unga människor får chansen, Gustav Fridolen som är född 1983 är väl ett utmärkt exempel på en ung människa som är jätteduktig.

Det sorgliga med det svenska samhället är däremot att människor över femtio så medvetet sorteras bort i de flesta sammanhang i arbetslivet. Det var inget som diskuterades under partiledardebatten. Åldersdiskrimineringen är samhällsproblem som tystas ned totalt. Åldersdiskriminering är ett tecken på de fördomar som råder i samhället. Fördomar som frodas kraftigt. Fördomar och oförmåga att se individer för att den som ska anställa inte kan se förbi ålder, kön, kulturell bakgrund med mera, med mera.

Ungdomsarbetslösheten är också ett stort problem – men den fick åtminstone rejält utrymme under partiledardebatten – och det är sorgligt att Reinfeldt med kamrater på högersidan inte ens kan erkänna att deras politik försämrat ännu mer för ungdomar.

Ett annat område där Frankrike är mycket bättre än Sverige är kulturpolitiken. I Frankrike satsar mycket på kulturpolitik och det är till och med så att vartenda departement måste ta hänsyn till kulturfrågorna.

Lite, lite berördes kulturfrågor indirekt genom att småföretagarnas situationen som allra hastigast berördes. Det är den verkligen som gäller för de flesta inom kultursektorn: att vara mycket dåligt betalt småföretagare.

Det nämndes förstås inte. Det var inget parti som på allvar tog upp småföretagarnas eller kulturens villkor.

Ändå undrar: vill någon på fullt allvar leva i en värld utan kultur?

Mer om det franska valet:
Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2 och SVT Nyheter och Expressen.

Mer om partiledardebatten:
Anne Skaner påpekar att barns och ungdomars situation inte heller togs upp.
Svenska Dagbladet och Martin Mobergs blogg.

Och mer relaterat:

Staffan Lindström om fanns inga skillnader, vart skulle man sträva då?, Social Aktion Nu om att de flesta ogillar att inkomstklyftorna ökar, Johan Westerholm om kohandel vänster eller höger,Annarkia om vad har vi att vänta?, Enn Kokk om att Löfven gav Reinfeldt en match.

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt. Hollande, Reinfeldt, arbetsmarknad, åldersdiskriminering

Dagens arbetsmiljöarbete är anpassat efter en arbetsplats där de anställda står vid löpande band. Men tjänstemännens arbetssituation ser helt annorlunda ut. Unionen ser att tjänstemännen många gånger har svårt att hitta en balans mellan arbete och fritid, och det är privatlivet som drar det kortaste strået.

Det gränslösa arbetslivet är här för att stanna. Men om vi ska hålla ett helt arbetsliv behöver det psykosociala arbetsmiljöarbetet uppgraderas av arbetsgivarna.

Unionen har i flera undersökningar tittat på hur arbetslivet har förändrats för tjänstemän. Traditionellt har arbetet karaktäriserats av tydliga ramar för var, när och hur arbetet utförs. I dag har alltfler tjänstemän arbeten där bestämda tider, platser och innehåll allt mer luckras upp och präglas av gränslöshet.

Unionens undersökningar visar att många tjänstemän känner negativ stress kopplat till jobbet. Allt fler jobbar på fritiden för att hinna med sina arbetsuppgifter. Allt fler lider av sömnsvårigheter.

När tiden mellan arbetsliv och privatliv luckras upp riskerar tjänstemän att överskrida rumsliga och tidsmässiga ramar för att hinna med jobbet. Det kan i ett första steg handla om att öka arbetsinsatsen, dra in på pauser eller hoppa över lunchen. Är inte det tillräckligt kan det hända att man arbetar över den utsatta tiden. Därmed finns det inga tydliga gränser för var och när arbetet slutar. Det kan gå så långt att man börjar jobba på helger och under semestern, eller till och med när man är sjuk.

Arbetsgivaren har ansvar för en god arbetsmiljö oavsett var arbetet sker. Vid hög belastning och höga krav bör tid och möjlighet finnas för återhämtning. Reflektion är nödvändigt för att kunna utvecklas och bli bättre på det man gör. Detta tjänar även arbetsgivaren på. Vid långvarig hög arbetsbelastning, när det varken finns tid för eller ork för kompetensutveckling och kreativitet, riskerar annars företagens konkurrenskraft att urholkas. En för hög intensitet i arbetet kan ge kortsiktiga vinster men stora framtida kostnader för den enskilde, företaget och samhället.

Samtidigt gäller det att ta till vara det positiva i det moderna arbetslivet. När organisation, ledarskap och teknik anpassas till nya förhållanden skapas hållbara och stimulerande arbeten. Detta kräver ett ledarskap där det finns en tydlighet i mål, kvalitetskrav och tidsåtgång för arbetsuppgifterna. Alla måste ges en chans att göra ett bra jobb på ordinarie arbetstid. Dessutom måste tid avsättas till reflektion och lärande. Att ständigt känna sig otillräcklig, och känna att jobbet blir halvgjort, påverkar hela organisationen negativt och därmed företagets framtid.

Arbetsgivarna behöver bli bättre på att bedriva ett arbetsmiljöarbete som är anpassat efter det faktiska arbetslivet. Det psykosociala arbetsmiljöarbetet måste väga lika tungt som det fysiska. För tjänstemännen är det inte höj- och sänkbara skrivbord som är den viktigaste arbetsmiljöfrågan längre, utan belastningen i form av arbetstid.

Åsa Märs, pr-chef Unionen

Infrastrukturen kan liknas vid samhällets blodomlopp, en helt nödvändig grund för att resten av samhällskroppen ska fungera och utvecklas. Därför är det ett viktigt samhällsintresse att se till att infrastrukturen underhålls och utvecklas.

Vi behöver kunna pendla, resa, handla, kommunicera, bo och flytta dit där jobben finns. När detta fungerar växer svensk tillväxt, rörligheten ökar på arbetsmarknaden och arbetslöshet kan bekämpas. När kapaciteten på vägar och järnvägar är så låg som i dag ställer förseningar och trafikkaos till vardagsproblem både för pendlare och för transportföretag. Det leder till att produktionen påverkas negativt och att svenska företag blir mindre konkurrenskraftiga. Forskning visar att en miljard som satsas på infrastruktur direkt ökar näringslivets produktion med 170 miljoner kronor, sänker företagens kostnad med lika mycket och ger arbetstillfällen och därmed skatteintäkter som täcker upp för nästan hela miljarden.

Det är ingen slump att de länder i världen som i dag har den högsta tillväxten, som Kina och Indien, också är de länder som gör de största investeringarna i ny högteknologisk infrastruktur, har långsiktig planering och dessutom satsar enormt på byggande.

Regeringens handfallenhet i de här frågorna är därför allvarlig. De infrastrukturinvesteringar som de hittills gjort är alldeles för små och har dessutom ett alltför starkt fokus på väginvesteringar. Visst finns ett stort behov av att rusta upp vägnätet i landet, men de flaskhalsar som finns i järnvägstrafiken kan inte lämnas utan åtgärd. Satsningar för ökat byggande lyser helt med sin frånvaro. Redan i dag hotar tågkaos, bostadsbrist och trafikinfarkt tillväxt och utveckling i storstäderna. Sverige håller på att halka efter.

Sambandet är egentligen enkelt, men infrastrukturen kräver ett långsiktigt investeringsperspektiv. Men regeringens perspektiv är alltför kortsiktigt. I vårpropositionen säger man sig vilja satsa mer på infrastrukturen. Men vilka projekt som kommer först i tur ska presenteras först i infrastrukturpropositionen i höst. Vi oroar oss över de konsekvenser som fortsatt passivitet i infrastrukturpolitiken kan få.

Bostadsbristen är i dag utbredd. Boverket konstaterar att i nästan hälften av kommunerna råder det bostadsbrist och att 60 procent av befolkningen lever i dessa kommuner. Ett viktigt skäl till att det byggs så få bostäder är att bostadsbolagen inte vill bygga på platser med dåliga kommunikationer. De ser en risk att inte få avsättning för bostäderna. Infrastrukturen är ett samhälleligt ansvar. Redan nu ser vi att företag i tillväxtregioner inte kan attrahera den arbetskraft man behöver. Ingen utbyggnad har skett av t-banan i Stockholm på 18 år – trots att staden växer med cirka 35 000 invånare per år!

Det här hindrar människor från att söka sig till nya jobb. Det hindrar dessutom tusentals arbetstillfällen från att växa fram inom byggindustrin, hos byggbolagen och de många små och stora företag som levererar material, teknik och tjänster till dem. Det är jobb vi skulle behöva i Sverige idag.

Infrastrukturen är en del av vår gemensamma välfärd, och samtidigt en förutsättning för att välfärden ska fungera, sjukhusen, äldreomsorgen, skolorna och mycket annat. Väldigt många välfärdsarbetare rör sig dagligen ute på vägarna – hemtjänstpersonal, ambulansförare, poliser, sjukvårdare, brandmän. Transporter till vård, omsorg och skola måste fungera. Barn måste kunna ta sig tryggt till skolan. Föräldrar som redan stressas av tajta tider inom barnomsorgen måste kunna hämta och lämna i tid. Studenter måste kunna bo och pendla. Allt det här hänger ihop – vi vill kunna bo, arbeta och leva i våra samhällen.

Därför måste regeringen äntligen börja prioritera infrastrukturen. Vi föreslår att regeringen prioriterar följande i första hand:

1. Öka kapaciteten i järnvägsnätet. Ge Trafikverket de 38 miljarder fram till år 2021 som”Kapacitetsutredningen” har pekat u som nödvändiga. Dessutom behövs en satsning på godstrafiken med byggande av kombiterminaler, förbättrad strömförsörjning, dubbelspår samt fler förbigångsspår.
2. Bygg nya höghastighetsbanor. Det ger positiva miljöeffekter och frigör på sikt kapacitet inom nuvarande järnvägssystem för ökad gods- som lokaltrafik.
3. Öka byggandet. Byggandet som andel av BNP är lägre i Sverige än i de flesta europeiska länder. Inför ett ROT-avdrag för flerfamiljshus och genomför särskilda satsningar för byggande av ungdomslägenheter.

Infrastruktursatsningar kan inte brännas av som påsksmällare. De måste göras långsiktigt, uthålligt och strategiskt.

Sverige förtjänar en infrastruktur av världsklass och ett bostadsbyggande som inte är i strykklass. Det behövs inte fler jobbskatteavdrag – nu behövs rejäla investeringar som bygger landet.

Janne Rudén Ordförande Seko
Tobias Baudin förste vice ordförande Kommunal
Johan Lindholm, andre ordförande Byggnads

Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson för S, har med all rätt kritiserat regeringens försök till vårproposition. Den var tunn och innehållslös – vilket var förvånande när det politiska initiativet håller på att rinna borgerligheten ur händerna.

Men den vårmotion som S presenterade klockan 14.30 är inte mycket mer än sifferlös inriktning. Det uttrycket använde Andersson själv när hon diskuterade ”våmen”, politruksvenska för vårmotion, på en telefonkonferens med ett antal S-märkta journalister.

Ungdomar och näringspolitik nyckelfrågor
Det mesta var redan känt när Andersson redogjorde för innehållet. En av få nyheter var att S nu vill införa ett sysselsättningsmål. De viktigaste S-förslagen kan annars placeras i två kategorier. Det handlar om ungdomar och näringspolitik.

Utbildningskontraktet för unga, som presenterades i förra veckan, kompletteras med traineeanställningar och en rabatt för arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar med gymnasieexamen upp till 25 år. Traineeanställningar ska även kunna erbjudas arbetslösa akademiker upp till 29 år.

Vidare ska kommuner stimuleras att införa ”Nynäshamnsmodellen” med en sommarjobbsgaranti för ungdomar under tre veckor. Det skulle innebära 200 000 nya sommarjobb i hela landet.

Vill öka investeringar i forskning
De näringspolitiska förslagen står på tre ben. En forskningsproposition kommer till hösten, och S signalerar på förhand att man är beredd att öka investeringarna i forskning och utveckling.

S föreslår även förbättrade möjligheter för nystartade företag att göra avdrag för investeringar i forskning och utveckling även mot arbetsgivaravgifterna, och inte som i dag bara mot bolagsskatten. Under den här rubriken återfinns också det innovationspolitiska råd som Stefan Löfven lanserade under Första maj i Göteborg. Bland annat ska offentliga upphandlingar användas till att främja innovationer, något som en statlig utredning och flera remissinstanser är positiva till.

För det andra talar S-motionen om strategisk samverkan mellan de olika näringspolitiska aktörerna. På en direkt fråga svarade Andersson att förslaget liknar de branschprogram som fanns under den tidigare S-regeringen, med skillnaden att de inte ska organiseras strikt efter branscher utan snarare utifrån ”framtidsutmaningar”.

Det tredje benet i den näringspolitiska agendan handlar om bättre riskkapitalförsörjning, bland annat för onoterade bolag.

Vidare finns skrivningar i S-motionen om hur läraryrket ska kunna göras mer attraktivt. S vill också göra det lättare för de som har försörjningsstöd att börja arbeta. Andersson tog ett konkret exempel: Om du får ett påhugg och går upp klockan 4 och börjar dela tidningar ska inte ditt försörjningsstöd räknas ned med kronorna du tjänar. En temporär kredit införs.

I december, när Håkan Juholt ännu var partiledare, hade S ett förtroenderåd som slog fast att ett sysselsättningsmål ska komplettera överskottsmålet. I motionen finns ett avsnitt som diskuterar hur ett sådant mål kan utformas, bland annat utifrån begreppen sysselsättningsgrad och antalet arbetade timmar.

Skyndar långsamt
Det enda förslaget som är siffersatt i S-motionen är det redan presenterade utbildningskontraktet för unga, som beräknas kosta två miljarder. Och att Löfven och Andersson väljer att skynda långsamt är förståeligt. De är tidigare relativt okända för svenska folket. De har allt att vinna på att bygga en kontrast mot den oreda och skotten från höften som kännetecknade perioden med Juholt och Waidelich. Väljarna uppskattar uppenbarligen det nya socialdemokratiska radarparet, som långsamt och noggrant lägger till nya byggklossar i sitt eget profilbygge.

I vårmotionen kom klossar i form av utbildning för unga och näringspolitik. Det är ingen dum prioritering. Och som sagt, det är ingen brådska. Men de stora, svåra och dyra frågorna återstår alltjämt.

A-kassan som ramlar ihop. Vinster i välfärden och jakten på det perfekta förslaget. Infrastrukturen och tågen som inte går i tid. Pensionärsskatten som är angelägen men ack så dyr att avskaffa. Och även alla de andra skatter som har stoppats i den utredning som Leif Pagrotsky leder.

Sedan har vi de strategiska vägvalen. Avvägningen mellan att ligga politiskt mer i mitten – eller ta ut avstånd till en allt mer impopulär regering. Försöka göra som förr och bara gå fram som ett S-alternativ – eller söka något mer formellt samarbete med åtminstone MP igen.

Det vore dumt att skynda redan. I dag handlar det bara om ”våmen”. Men i längden blir det svårt att utmåla borgerligheten som passiv och idélös när det egna förslaget är en sifferlös inriktning.

Stärkta av rekorduppslutningen i demonstrationstågen på första maj presenterade i dag Vänsterpartiet sin ekonomiska vårproposition med titeln ”Fler jobb och bättre välfärd”. Partiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson inledde sin presentation vid presskonferensen i riksdagen med en omfattande analys av vad som hänt i Sverige sedan alliansen tog makten år 2006.

Andersson pekade på att 35 000 fler är arbetslösa i dag än 2006 och att långtidsarbetslösheten samtidigt har ökat med hela 123 procent till cirka 90 000 personer. Samtidigt drar regeringen ned kraftigt på arbetsmarknads- och utbildningsinsatser.

Hon pekade också på en halvering av bostadsbyggandet, försämrat underhåll av järnvägen, minskad produktivitet i näringslivet, ökad ojämställdhet, försämrade trygghetssystem, ökad fattigdom – kort sagt en synnerligen mörk bild av de sex åren med alliansen.

Vänsterpartiet vill vända utvecklingen med kraftiga investeringar i framför allt utbildning, välfärd och infrastruktur. Pengarna ska bland annat frigöras från en minskad avbetalning på statsskulden, avtrappning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare, återställning av den sänkta arbetsgivaravgiften för unga och förbud mot vinst i välfärden.

Mest konkret blir partiet när det gäller förslaget om en ny skatt för storbankerna, samt ett återställande av krogmomsen. Dessa två reformer ska frigöra tillräckligt med pengar för att finansiera 25 000 trainee-platser, 15 000 platser på yrkesutbildning, 8 000 platser på komvux och en satsning på sommarjobb.

Den nya bankskatten ska gälla för de fyra storbankerna och ligga på fem procent. Vänsterpartiet motiverar skatten med att dessa banker i dag får lägre räntor på sina lån eftersom de skyddas av statens bankgaranti. Enligt Ulla Andersson innebär det att de fyra storbankerna tjänar 30 miljarder kronor per år.

I dag samlar Dagens Arena in bilder och slagord från olika Första maj-firanden. Här är några hälsningar från demonstrationer som tar plats runt om i Europa.

Rémi, Frankrike: Vi håller på den goda traditionen: demonstration med fackföreningarna. Manifesterar för social rättvisa och mot nedskärningarna. Men demonstrationerna kommer att äga rum i ett speciellt sammanhang, bara några dagar innan den andra omgången av presidentvalet. Sarkozy har kallat till ett offentligt möte framför Eiffeltornet för ”riktiga arbetare”. I motsättning till vilka då? Dagen kommer definitivt bli speciell i år.

Brian, Belgien: Första maj började redan i fredags med den årliga ”fête du progrès” invid kanalen i Bryssel. I dag genomför vi en marsch genom staden, vi har ett offentligt möte med olika talare tillsammans med fackföreningarna, facket FGTB har en marknad, vi har konserter på Place Rouppe och slutligen har vi en arbetarrörelsens karaokekväll. Visst låter det som en bra helg, hur kommer det att se ut för dig?

Graham, Irland: Tyvärr firar vi sällan 1 maj på själva dagen, vi har helgdag de första måndagen i maj månad. I dag har vi vanlig arbetsdag men facket och Labourpartiet firar arbetarrörelsens dag på lördag med demonstrationer runt om i landet, bland annat med en stor marsch i Dublin City. Det blir olika teaterevenemang och fester nästa helg. I dag kommer jag följa i sociala medier hur mina vänner i Europa firar Första maj säger Graham och beklagar att det egna firandet flyttas runt varje år.

Randel, Estland: Vi firar inte Första maj varken som parti eller land. Men hälsa gärna från Estland ändå! [Beror på den kommunistiska ockupationen, red anmärkning].

Eirik, Norge: Feirer dagen i Hommelvik, det röde flagget ble heist klokka sju i Folkets Hus efter fem dagar arbeiderfestival. Slagordet: Trygg styrning.

Geir, Norge: Bruker store deler av dagens tale til å hedre ei som skulle fylt 18 år i dag, og hennes store engasjement for palestinerne. Gratulerer med dagen, alle sammen.

Esa, Finland: Jag kommer att vara i Åbo där några hundra kommer att gå i Socialdemokraternas tåg. I Helsingfors har vi ett gemensamt tåg med en massa olika vänsterorganisationer, där kommer tusentals att samlas. Arbetsmarknadsministern ska tala om ungdomsarbetslöshet här i Åbo och deltagande i samhället. Vi har fanor, men inte så mycket plakat och inga talkörer. Beklagar att vi är så tråkiga finsk-ugrier, men talkörerna brukar komma igång efter några glas.

Sergei Stanishev, Bulgarien: Från Bulgarien säger Sergei Stanishev, ordförande för Europeiska Socialdemokraters Parti, att 1 maj är baserad på vår progressiva historia, men vi måste också säkra vår progressiva framtid. Det är därför ESP prioriterar en ”europeisk ungdomsgaranti” Vår kampanj har titeln ”Din framtid är min framtid”, som speglar behovet av solidaritet mellan unga och gamla. [5,6 miljoner ungdomar arbetslösa i EU och ESP vill använda EU strukturfonder för att skapa 2 miljoner arbeten för unga, red anmärkning].

Silvia i Rom: Vi samlas runt klockan 15 på Piazza San Giovanni för den årliga Primo Maggio Festen, som ett antal fackföreningar med CGIL i spetsen anordnar. Det blir fest och konserter fram till åtminstone midnatt, hälsar Silvia i Rom.

Elisabeth i Wien: Vi är tusentals människor framför stadshuset i Wien. Se bilden ovan. ”Sozial Gerecht” [social rättvisa, red anmärkning], röda ballonger, sol.

En maskinoperatör går till jobbet. Han kommer inte hem igen. På jobbet fastnar han med armen i ett transportband och avlider.

I smedjan pågick arbete med en stor fallhammare. Ett metallstycke lossnade, flög iväg och träffade en kvinna på halsen med sådan kraft att hon avled.

Det här är två exempel på arbetsplatsolyckor som resulterade i att arbetare dog på sin arbetsplats. För att hedra dem som avlidit på grund av arbetsplatsolyckor och för att uppmärksamma att dödsolyckorna återigen ökar genomför IF Metall en tyst minut på arbetsplatserna.

2011 dog 61 personer i arbetsplatsolyckor. Av dessa arbetade åtta personer inom IF Metalls avtalsområden. Sammanlagt dör det cirka 1 400 personer i arbetsrelaterade sjukdomar varje år. Det är exempelvis på grund av asbestexponering, självmord eller hjärtinfarkter.

ILO (internationella arbetsorganisationen) redovisar att var 14:e sekund dör en arbetstagare på grund av arbetsrelaterade olyckor/sjukdom i världen. Hittills i år har 19 personer avlidit på grund av arbetsplatsolyckor på svenska arbetsplatser. Har ni sett några feta rubriker om det?

Tänk om 19 poliser, 19 lärare eller 19 politiker hade dött. Tror ni att det hade varit lika tyst då, hade de ansvariga kommit undan? Knappast.

IF Metall tar den här livsviktiga frågan på allvar och accepterar inte att människor skadas, slits ut eller dör på grund av sitt arbete. Ett av förbundets prioriterade områden är nolltolerans mot dödsolyckor på jobbet.

Vi behöver tillsammans med andra fackförbund gå på offensiven och kräva att arbetsgivarna tar sitt ansvar för att förebygga arbetsolyckor. Regeringen måste ta arbetsmiljöarbetet på allvar och öka resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektionsverksamhet och föreskriftarbete.

Vi behöver driva fler förhandlingar och vara pådrivande i arbetet med att det systematiska arbetsmiljöarbetet ska fungera. I det systematiska arbetsmiljöarbetet behöver vi dra lärdom av tillbud och olyckor och vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att det inte händer igen.

IF Metall kommer att fortsätta vara pådrivande i arbetet med att ingen ska avlida på grund av olyckor på arbetsplatserna – ingen ska skadas, ingen ska slitas ut på grund av sitt arbete.

Alla ska ha möjlighet att arbete på säkra, trygga och utvecklande arbeten.

Lea Skånberg, enhetschef Arbetsmiljö- och försäkringsenheten, IF Metall.