Ja det finns en del att säga om urvalet av panelen. Om ämnet är att den fördjupade teaterkritiken är på utdöende och hotet är alla som skriver på webben – då borde åtminstone något representant för nya medier vara med.
Per Svensson förlöjligade nya medier genom att säga att nya medier funnits i tio år. Suck …

Nå det lustiga var att den här debatten, eller snarare samtalet på scenen till nittionio procent handlade om papperstidningar. Teaterkritiker får inte längre skriva 6.000 tecken eller längre för att kunna analysera en teaterföreställning.
Hallå, ville jag ropa: ta då vara på möjigheten att publicera på Internet. DN har ju pricipen att det som ska publiceras på webben ska vara kortare och inte lika djuplodande som i pappret. Varför inte tänka tvärtom och ge teaterkritiker chansen att fördjupa sig på webben?

Fast att få mer utrymme garanterar inte att något blir bättre, påpekade Per Svensson och gjorde liknelsen med en sonett. En sonett blir inte bättre för att den får fler rader.

Frågan om för vem en teaterkritiker skriver togs också upp. Under seminariets början verkade alla i panelen tycka att det viktigaste är att den finns en fördjupad teaterkritik för regissörernas och dramaturgernas skull. För att de som skapar teaterkonst ska få kritik.

All annan kritik beskylldes för att vara ytlig och betygssättande.
Hallå hallå, ville jag ropa, men det fanns inte direkt utrymme för oss i publiken att säga något.

Att skriva för en annan målgrupp än regissörer och dramaturger behöver inte på något sätt betyda att teaterkritiken blir av sämre kvalitet. Bara för att målgruppen är allmänheten behöver inte kritiken bli ytligare. Inte på något sätt.

Själv skriver jag utifrån tanken att en föreställning ska säga människor något, om livet, om samhället, om klyftorna mellan människor på olika plan, om orättvisor, om existentiella frågor. Att något enbart är konstnärligt utan att det säger mig något om livet räcker inte för mig. Därmed har jag säkert en annan utgångspunkt än Leif Zern. Att jag jobbat med annat än att vara teaterkritiker och att jag har erfarenhet av ett arbetsliv utanför mediebranschen, det gör förmodligen mig mer lämpad att skriva teaterkritik, utifrån min utgångspunkt. Den som aldrig jobbat utanför medievärlden kanske inte kan bedöma en föreställning som handlar om industriarbetare eller undersköterskor, exempelvis.

Nu menar jag att olika slags teaterkritik behövs, både Leif Zern med kollegor och vi på Kulturbloggen  - och jag ser hur webben växer och hur det kommer fram många nya sajter som skriver seriöst om olika slags kultur: teater, film, litteratur, musik …

En lustig sak var att Leif Zern trots allt tror att framtiden kommer att rymma en kvalificerad teaterkritik. Den kommer att finnas på nätet sade han men:
- Förlusten är offentligheten, sade Leif Zern.

Ja men på vilket sätt är en text i en papperstidning som vi måste betala prenumerationsavgift för att läsa mer offentligt än webbpublicerade texter som vem som helst kan komma åt via sin dator, surfplatta eller smartphone?

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, var en av få ur publiken som fick tillfälle att säga något. Hon hävdade att Aftonbladet är väldigt bra på att ge utrymme för teaterkritik och hon efterlyste fler och andra deltagare i panelen i ett kommande seminarium. Kvällstidningar borde få vara med sade hon och så påpekade att Aase Berg som borde vara med, kulturskribent som skrev en debattartikel om att hon hatade teater. Aase Bergs berömda debattartikel som ingen ens iddes gå i svaromål på, inte ens bloggosfären orkade ens diskutera den. Varför ska hon få chansen än en gång?

Det är så typiskt. Åsa Linderborg representerar ju precis samma grupper som två av de som satt i panelen: Leif Zern och Per Svenssnon, mediefolket.

Varför är det ingen som tar med någon som representerar oss, vi som använder nya medier för att skriva om teater och annan kultur på ett bra sätt? Vi som uppenbarligen är hotet?

Jag var en av få som fick chansen att säga något. Jenny Andreasson, teaterregissör, sade att det var förfärligt att Stadsteatern betalt folk för att blogga om teaterföreställningar. Hon förtydligade det: hon menade att det fanns någon PR-person som fått betalt för att fylla en salong med bloggare som då måste skriva positivt.

Det vet ju varenda en som bjudit in ett antal bloggare till något att det inte går att säga åt bloggare vad de ska säga. Vilket jag påpekade. Alla de tusentals bloggare jag har träffat är rätt egensinniga och skriver vad de själva vill och tycker.

Eftersom en teaterkritiker ska tänka självständigt och tycka fritt, ja då har dessa förhatliga bloggare alltså samma egenskaper?

Ett bloggverktyg är bara ett verktyg som du kan fylla med vad du vill: dagboksanteckningar eller djupa analyserandde artiklar, ja vad du vill och det betyder också att det på webben kommer att växa fram alla möjliga slags webbplatser som skriver om kultur på olika sätt och det kommer helt klart att finnas sådana sajter som skriver om teaterkritik på ett djuplodande sätt. Ja egentligen är det ju rent av så att det är lättare att göra sådant på webben.

Scenbloggen har också skrivit om seminariet och

Läs även andra bloggares åsikter om Leif Zern, Åsa Linderborg, teaterkritik, kulturdebatt, kultur, teater

När de rödgröna lade fram förslaget att låta en folkomröstning avgöra Förbifart Stockholm hade DN ett uppslag med tre rubriker: ”Folkomröstning sågas av expert”, ”Ökad trängsel i trafiken väntar” och ”Stor risk för tvister i flera decennier”. Rubrikerna talar sitt tydliga språk – det här är en nyhetsredaktion som bildar opinion. Vi har uppmärksammat mängder av liknande exempel. Medan många av oppositionens förslag ifrågasätts eller sågas på nyhetsplats vinklas alliansens förslag hela tiden lite mer neutralt, lite mer positivt.

För vänstern har det varit en befrielse att slippa det sovjetiska oket, också om arbetarrörelsen aldrig har varit så svag som nu. Men även liberalismen är vekare än någonsin. Den statliga maktutövningen är monumental då staten har fått befogenheter som är oförenliga med liberala ideal – medborgerliga rättigheter kränks under skydd av en terroristlagstiftning och åsiktsregistrering som för tankarna till DDR. Historien lär oss att liberalerna bara är liberaler när det finns en stark vänster som pressar dem till det. Men lärdomen från 1989 är också att revolutioner inte behöver vara blodiga och att det är rätt att göra uppror oavsett om förtryckarna påstår sig kämpa för socialism eller västerländsk civilisation.

Det finns riktiga spioner, som vi verkligen borde prata om. Säpo uppmanar lärare i invandrartäta skolor att tjalla på högstadieelever som odlar skägg. De har anställda som finkammar Facebook i jakt på aningslösa radikaler. I vissa bostadsområden vill de ha övervakningskameror i portuppgångarna, så de kan hålla koll på alla besökare. Riksdagen har just antagit en FRA-lagstiftning med långt större möjligheter än de sossar som fantiserade om sina jobbarkompisar någonsin hade.

Staten har i alla tider i och till varje pris försökt avlyssna, övervaka, åsiktsregistrera sina medborgare. Till skillnad från KGB, är IB inte historia. Finns det någon som vill prata om det här istället för att moralisera över en naiv 22-åring som en gång trodde att han satt på jordens scoop?

Det är också därför man inte gör utställningar över alla svenska resenärer som frotterat sig med diktatorer. 1977 åkte handelsministern och folkpartisten Hadar Cars till Indonesien för att äta middag med Suharto, som vid det laget hade lågt räknat en miljon avrättningar på sitt samvete: kommunister, fackföreningsledare, radikala präster, jordlösa, medborgarrättsaktivister, nunnor och östtimoreser. Med sig hade Cars ett gäng hungriga vapenkrämare från bland andra Bofors. Man kan säga mycket om Jan Myrdals resa – vi har pratat om den i 31 år nu – men han har trots allt inte levererat några vapen eller slutit några handelsavtal med en massmördare.

I själva verket önskar ”Mellanösterns enda demokrati” att Sverige nu ska upprepa sina försyndelser under kriget: styra och censurera de medier som inte smeker krigsförbrytare medhårs. Men det är ju det förflutna vi skäms så för – även om alla tydligen inte har lärt något av historien.

10. Slutsatsen av det här är inte att Vänsterpartiet ska försöka ha fildelning som paradfråga i riksdagsvalet. Det som krävs är däremot att vi aktivt reparerar våra svagheter här, och börjar etablera välkända vänsterlinjer. Vi borde ha som målsättning att vänstern på sikt ska vara starkt kopplad till en positiv tekniksyn, kontrasterad mot högerns gamla lösningar. Det går att göra politik på i en rad av våra klassiska frågor.

Slutligen: Piratpartiets framgångar visar att folkrörelser måste söka sin politiska uppgift, snarare än att söka väljare. Övertygelsen att vi arbetar för ett politiskt program många borde gilla räcker inte. Vi behöver en konkret och strategiskt avgörande fajt att vinna – en vänsterns fildelningsfråga.

The paranoid style had far-reaching consequences. The premise that grand plots existed naturally led to the belief there were plotters everywhere — some obvious, others more devious. And if one were surrounded by plotters, one could conclude that those with views different from one’s own were members of this or that foreign conspiracy. Thus political activists tended to equate competition with treason, liberalism with weak-mindedness, honest differences of opinion with divisive alien conspiracies, and political toleration with permissiveness toward the enemy within.