Bullhead är en stark mörk film som nog inte lämnar någon oberörd.

Filmen kretsar kring den storvuxne muskulöse Jacky som hjälper sin farbror att driva familjens gård där de tar fram kött av tjur och kor som pumpats fulla av hormoner. Det kött som kom att kallas belgisk blå och som det var mycket rapporter om i medier i mitten av 1990-talet då Hormonmaffian stod bakom mordet på en belgisk veterinär som avslöjade en del av hormonmissbruket.

Jacky och hans farbrors gård klarar sig tack vare den att deras djur föds upp på detta illegala hormoner. Men så föreslår deras veterinär att de ska byta leverantör av steroider till djuren och då börjar mardrömmen. Den nya leverantören är Flanderns mest efterlyste hormonlangare och dessutom nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Jacky är också fullpumpad av steroider, vilket påverkar honom, han viberar av nedtryckt aggressioner och våldsamhet.

Som tittare blir jag inte särskilt förtjust i Jacky: stor och våldsam som han är och fullpumpad av hormoner. Han klampar fram på gården långt ute på belgiska landsbygden och verkar ganska puckad.

Filmen blev Oscarsnominerad för bästa utländska film 2012 och regissören Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på. Filmen är inspelad i miljöer i Belgien som ligger långt från turiststråken och med en medveten teknik med hoppiga bilder och avhuggna närbilder som understryker känslan av människor i samhällets utkanter.

En bit in i filmen får vi reda på bakgrunden till Jackys missbruk av steroider och då börjar filmen engagera mig som tittare. Det är en stark berättelse som känns i magen och en film som går att se på många olika, med flera lager.

Det är mycket män i filmen, få kvinnor är med och det gör mig lite uttråkad i början men filmskaparen låter polischefen som jagar mördaren vara en kvinna i alla fall. Filmen utspelar sig till stor del i en väldigt kulturellt fattig miljö där männen är uppumpade och deras nöje är att gå på bordeller.

Jag får lätt en känsla av instängdhet och att allt går utan hopp om räddning mot en katastrof, när jag ser denna mörka film. Polisen jagar en mördare och Jacky blir oskyldigt misstänkt. Jag kan inte avslöja mer, då berättar jag för mycket av handlingen. Det som känns så hemskt är att den som misstänks oskyldigt ändå blir rädd och vill fly.

Mitt sätt att tolka filmen handlar om att Jacky är en bild av hur män blir förstörda som unga pojkar och sedan finns det ingen återvändo. Ett annat sätt att se filmen är att den visar hur viktigt det är att ta itu med katastrofen som inträffar i livet. Om de vuxna inte hade sopat det som inträffade under mattan kunde Jacky ha vuxit upp till en mer frisk människa.

Ja Bullhead är en stark och mörk film som jag tror inte kan se och förbli oberörd.

Det berättas förresten att huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin insats i denna kriminalhistoria om hämnd i hjärtat av Europa.

Bullhead är en modern noir-thriller inspirerad av det ökända mordet på en belgisk veterinär som inträffade 1995, då Hormonmaffian markerade sin makt i köttindustrin och fick en hel värld att debattera de groteska muskelmonster som kom att kallas belgisk blå. I denna undre värld träffar vi Jacky, en steroidmissbrukande 30-åring som hjälper sin farbror att driva familjens gård – och vars inkomster helt baseras på ett ständigt flöde av illegala hormoner. Allt förvandlas till en mardröm när deras korrupte veterinär föreslår en ny leverantör av steroider som inte bara råkar vara Flanderns mest efterlyste hormonlangare, utan även nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på, följt av att hans regidebut Oscarnominerades för Bästa utländska film 2012. Huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin explosiva insats i denna intensiva kriminalhistoria om hämnd och upprättelse i hjärtat av Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Bullhead, film, filmrecension, Belgien, hormoner, våld, kriminalhistoria

"Brobyggarna", Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:

Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.

Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”

Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:

Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:

”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”

Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.

När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?

Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.

Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Jakubowski, Tyskland, Belgien, krig, historierevisionism