Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är den fjärde av mina loggböcker. Loggböckerna hör ihop, inte bara för att titlarna är tagna från poeter som springer fram och tillbaks mellan böckerna, utan för att det hela blir en berättelse om ett av mina liv, det liv som skymtar på min blogg. Livet på bloggen är inte mitt privatliv, loggböckerna är inte bloggböcker, loggböckerna börjar där bloggen slutar och innehåller också texter från andra håll. Och bilder.
Så presenterar Bodil Malmsten själv sin nya loggbok.

Bodil Malmstens fjärde loggbok består som de tidigare av med korta inlägg, som i en blogg. Fast ändå är det inte blogginlägg, boken är inte bloggen överförd till pappersbok. Bodil Malmsten använder bloggens form för att berätta något. Det är skickligt och jag önskar att det fanns sådana bloggar, som samtidigt då håller den litterära kvaliteten som allt Bodil Malmsten släpper ifrån sig.

Jag slutade följa hennes blogg för ganska länge sedan, eftersom hon aldrig svarade på kommentarer, jag upplevde den inte särskilt interaktiv. För att jag ska fastna för en blogg vill jag känna någon kontakt med den, känna att den reagerar, att det sker ett utbyte, något socialt. Hennes blogg upplevde jag bara som ännu ett ställe där hon förmedlade sina litterära alster.

Det är hon nu inte ensam om bland kända personer. Tvärtom är det ganska många kändisar som använder bloggverktyget mest för att få ännu en kanal att sprida reklam om sig själv på. Fast i fallet Bodil Malmsten är det i och för sig skillnad: Inte ens när det verkar som mest lättsmält är hon ytlig.

Hon är skicklig och det skenbart lättflytande innehållet kan verka lättskrivet. Jag har ingen aning om hur mycket tid hon lägger ner på att skriva eller hur mycket hon skriver om. Däremot vet jag att många av de författare som skapar text som verkar flyta så lätt har krävt mycket omskrivningar, mycket tid och energi. Att skriva så det flyter lätt är en stor konst som bara de skickligaste behärskar.

Bodil Malmsten berättar så mycket genom att skildra små situationer. Jag har så roligt när jag läser hennes loggbok, men jag blir också ledsen för det samhälle hon beskriver har många sprickor i fasaderna.

Som:

Varumärksbevakning – uppgift för vår tids butikskontrollant; att vakta på att inte vem som helst går omkring med butikens kassar.
En uteliggare, en hemlös med sina saker i en Pradakasse, och varumärkeskontrollanterna får gripa in.

Hon är rolig samtidigt:
När jag stiger av bussen vid Stureplan och känner mig nere som jag brukar göra där, SMS:ar jag til mina vänner att jag är nere på stan.
Ett försök att vara rolig som bara de som känner mig förstår.

I denna fjärde loggbok flyttar hon från en fransk stad, där hon inte trivs, till en förort i Sverige. Träffsäkert skildrar hon vårt svenska samhälle och Stockholm.

Fast jag börjar tänka om när det gäller hennes blogg. Det gör egentligen ingenting att hon inte svarar på mina kommentarer.Jag tror jag ska återvända till att följa hennes blogg, för att helt enkelt få mer av hennes finurliga, underfundiga, skarpa skildringar av samhället och våra liv där.

Här är Bodil Malmstens blogg, förresten.

Recension av loggboken i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Bodil Malmsten, Finistere, blogg, loggbok, bokblogg, bokrecension, litteratur, samhällskritik, Stureplan

Jag minns när jag hade bloggat några år - då kom de de bloggportaler som Intressant och sedan kom Knuff. På Knuff syntes tidningsartiklar som många länkade till och också blogginlägg som många länkade till.
Den blogg som många länkade till hamnade högt där.

Sedan kom Twingly och den funktionen gjorde att ett blogginlägg som länkade till en artikel hos exempelvis Svenska Dagbladet syntes bredvid artikeln. Jag märkte det redan när Twingly smyglanserades, för Twingly testade bland annat på min blogg. Plötsligt fick jag läsare till våra skrivrecensioner som kom via Svenska Dagbladet. Det var rätt coolt.

Ganska snabbt blev några av de då mest kända bloggarna sura och ett vanligt skällsord var "länkhora". Om man länkade till DN och SVD för att få läsare såg dessa bloggare ned på en.

Men rätt snabbt glömdes det bort och alla länkade friskt. För vem vill inte ha läsare? Det är väl därför man skriver något ofta?

Det har hänt mycket sedan dess, det har runnit mycket vatten i ån, eller vad det nu heter.

Idag domineras Knuff av politiska bloggare. Jonas Morian, som haft ett längre uppehåll i sitt bloggande tar upp detta i ett blogginlägg där han skriver bland annat:

Problemet var bara att länkandet missbrukades. Väldigt många som bloggar om politik avslutar i dag det de skrivit med upp till ett tiotal länkar till artiklar på aftonbladet.se, dn.se, svd.se m fl, för att driva trafik till sig själva. Och ganska ofta har de länkade artiklarna bara ytterst lite, ibland inget alls, att göra med blogginläggen.

Det finns också nätverk av politiska bloggare som satt i system att länka till varandra så fort man skriver om likartade teman, i syfte att skapa så kallad ”bloggbävning” – och hamna högt på sajter som Knuff.se, Intressant.se och S-bloggar.se.

Inget ont med samarbete. Men effekten av detta beteende har blivit att bloggare inte verkar läsa vad andra bloggare skriver längre. I stället används andras inlägg som trappsteg för att själv komma högre i uppmärksamhetstrappan.

Jag skulle vilja säga att det gått inflation i länkar. En länk som bara länkas för att höja varandra och inte för att verkligen tipsa läsaren om något mer som hör till saken, en sådan länk har inte särskilt stort värde.

Jonas Morian skriver:

Jag är själv en del av problemet. Jag var tidigt ute i Sverige som politikbloggare och har många gånger varit ute och föreläst, inte minst för andra socialdemokrater, om tips och trix för att öka den egna bloggens synlighet. När jag nu tänker tillbaks inser jag att jag talat väldigt lite om det som borde vara viktigast av allt: det man faktiskt skriver på bloggen.

Välkommen i gänget Jonas, säger jag. Jonas har gjort samma analys som jag och några av de som är mest aktiva på Kulturbloggen.com gjorde för lite drygt två år sedan. Vi gick en långpromenad en vinterkväll och diskuterade hur vi skulle gå vidare med Kulturbloggen.com och bestämde då att mer satsa på innehållet och kvaliteten på innehållet än att få många länkar.

Jag ser också att sociala medier samverkar mer och mer med traditionella medier - och därmed är jag övertygad om att trovärdighet och kvalitet kommer att värderas högre.

Jag tror förresten att Knuffs dagar är räknade.
Knuffs utvecklare har inte svarat på mail från mig på mer än ett år. Jag tror han tröttnat. Kanske har jag fel, men det är vad jag tror.

Jag vet också att både hos Knuff och Intressant får en blogg/sajt färre poäng om den har många uppdateringar. Den som har högt knuffpoäng behöver inte ha flest antal länkar. Om den med fler länkar publicerar fler inlägg får den lägre poäng. Det spelar dock ingen roll, för det finns en stor värld av läsare av sajter utanför Knuffkretsen.

Eftersom Knuff domineras så totalt av de politiska bloggarna, eftersom de gått samman och länkar till varandra, har Knuff blivit totalt ointressant för alla som är intresserade av annat.

Bland Kulturbloggar är det nästan tvärtom. Det finns många bra musikbloggar, filmbloggar, bokbloggar ... Dessa är ofta dåliga på att länka till varandra. De eller vi, har helt enkelt inte tid att leta reda på andra bloggar utan de/vi ser en teater, en film, går på en konsert, gör en intervju med en artist - och sedan skriver de/vi om det.

Jag tror att en stor anledning till att många av oss kulturinriktade bloggar inte länkar särskilt mycket till andra är att vi mer ser bloggverktyget som ett verktyg för att publicera sig och inte ser det så mycket som ett länkverktyg för att klättra upp på Knuffs ranking.

Länkar är förstås viktiga. Länkar är Internet kärlsystem, blodomlopp. Men de ska brukas med omtanke, tycker jag i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Morian, bloggosfären, länkar

För några veckor sedan började helvetet.
Först var det kulturbloggen.com som blev hackad. Webbhotellet hjälpte oss att återställa. Men det tog tid att fixa allt.
Hackerngreppet slukade av vår redan ansträngda tid och gjorde att vi förlorade besökarna, vilket i sin tur gjorde att vi förlorade annonsintäkter.

Okey vi tjänar inga stora pengar på de annonser vi har, men lite extrapengar ger de. Det gör att vi under somrarna ibland kan betala resa och/eller boende för våra skribenter när de åker på festivaler. Men det som var allra jobbigast var att vår sajt attackerades med en fulkod som spred virus till våra besökare. Det skedde i en period när vi alla var tungt belastade med massor annat. Nu tvingades vi säga nej till massor av viktiga uppdrag för att istället ägna oss åt virussanering. Vi och de mycket snälla teknikerna på vårt webbhotell som visade ett grymt tålamod med att jobba med att hitta all fulkod hackarna planterat in.

Normalt är svordomar inte tillåtna på Kulturbloggen.com. Men de personer som ägnar sig åt att hacka och förstöra för andra har jag inga andra ord för än: JÄVLAR.

Efter det första angreppet tog det någon vecka och vi fick ett ännu värre angrepp och både Kulturbloggen.com och Teatermagasinet.se blev angripna. Om igen gick massor av vår tid och webbhotellets teknikers tid.

Vi har nu tagit ett ordentligt tag kring säkerheten och höjt den många steg och förmodligen har vi höjt säkerheten mer än vad som behövs. Men jag har varit så osäker på hur hackarna kom åt våra lösenord. Nu är jag till 99 procent säker på att vi har drabbats av precis de där hackarna som det nu skrivs om i Aftonbladet:

Samtliga lösenord som finns registrerade på bloggtoppen.se har läckt ut.
Tusentals lösenord; privatpersoners, kändisars och toppolitikers, finns nu på nätet.
Har du någonsin haft en blogg registrerad på bloggtoppen.se måste du omedelbart byta löseord.
93.000 användarkonton är drabbade.

Hoppas det här för med sig att Bloggtoppen stängs ned. Personen som driver bloggtoppen har slarvat med säkerheten, det är uppenbart när nu alla inloggningar gått att komma åt. Även om alla vi användarna borde varit smartare än att använda samma lösenord som vi har till andra ställen.

Men Bloggtoppen har länge varit skum. Dess statistik är konstig och stämmer aldrig med den noggranna statistik jag har över mina sajter. Det är mycket svårt att få tag på mannen bakom bloggtoppen, han svarar inte på mailen särskilt ofta. Jag undrar hur mycket han tjänat på googleannonserna genom att snabbt kasta ut en sajt som bloggtoppen och sedan strunta i att sköta om den?

Jag är inte ensam om att vara kritisk till Bloggtoppen. Från Aftonbladet:
Attacken mot Bloggtoppen är en av de största hittills i Sverige.
Nu riktar en av Sveriges mest ansedda datasäkerhetsexperter stark kritik mot ägarna av sajten.
– Det här handlar om basala säkerhetskrav, säger Anne-Marie Eklund Löwinder.

Jag har inte mycket till övers för hackare heller. Det är så idiotiskt att ägna sin tid åt att förstöra saker för andra. Dessutom finns det inget att vinna på att förstöra. Jag har lättare att begripa rånare, som visserligen också gör brott, men de tjänar åtminstone något på det. Att hacka och förstöra för andra utan att tjäna något på det måste vara ett tecken på att vara störd i förmågan att känna empati för människor.

Relaterat:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet 1, SVD2, SVD3, SVD4, SVT1, SVT2, SVT3, Expressen1, Expressen2, Expressen3 och Expressen4.

Om du har en iphone eller ipod touch kan du hämta gratisapplikationen freephoo. Med den kan du ringa gratis till alla som också har den applikationen och du kan ringa till låg taxa till alla andra.

Ett pressmeddelande berättar att applikationen nu finns att få tag på:

Applikationen freephoo som möjliggör gratis röstsamtal mellan Apple’s iOS- enheter finns nu tillgänglig för iPhone och iPod Touch
3 oktober släppte det svenska företaget freephoo sin gratisapplikation för iPhone och iPod Touch. Applikationen är nu tillgänglig i 19 länder.

Nu finns freephoo på 2 nya iOS-enheter, iPhone och iPod Touch och sedan tidigare även för iPad. Med freephoo installerad ringer användarna gratis telefonsamtal till andra inom freephoo-nätverket och billiga samtal till övriga telefoner.

Genom att ladda ner freephoo till iPod Touch utökas dess funktionalitet från att vara en musik- och spelenhet, till att även fungera som en telefon. Precis som på iPhone finns funktionerna gratis samtal inom nätet och billiga samtal till övriga telefoner.

”Vi är glada över att kunna lansera freephoo på nya enheter och på så sätt nå ut till ännu fler kunder. Förväntningarna är höga då vår iPad-applikation nådde topplaceringar
på många App Stores. Med denna release möjliggör vi användandet på iPhone och även på iPod Touch.”, säger Pandelis Eliopoulos, medgrundare av freephoo.

Freephoo har lanserats med stor framgång på ett flertal marknader. Några av freephoos utmärkelser och placeringar på Apples App Store är Nr 1 Top Free Apps, Nr 1 Top Social App, Nr 1 Top Grossing, listad som “New and Noteworthy” och “What’s Hot”. Appen blev även utnämnd till “App of the Day” av svenska Macworld.

Jag ska självklart hämta applikationen till min iphone. Men jag undrar hur länge de kommer att klara sig från attacker från mobiltelefonleverantörer som 3, Comviq, Telenor med flera. Skype som ju också är ett gratisalternativ har ju en del problem med detta.

Du kan läsa mer om freephoo på dess hemsida.
Macworld och IDG har också skrivit om freephoo.

Läs även andra bloggares åsikter om freephoo, telefon, gratis, applikationer, iphone, ipod touch

Att starta en blogg är ganska enkelt idag. Jag minns hur det var i Internets barndom när vi fick knacka html-kod manuellt för att kunna göra våra hemsidor för webben. Utvecklingen har gått snabbt och det är smidigt att publicera sig på webben idag-

Flera bloggportaler som Blogger och WordPress erbjuder en mängd färdiga mallar som är relativt snygga och smidiga att hantera för den som vill börja publicera sig på webben.

Men i många fall är det effektivt att komplettera texten med bilder.

Ett bra foto kan säga mycket, mycket, mycket.

Jag uppskattar duktiga fotografer. Vi på Kulturbloggen har en flera duktiga fotografer vars bilder vi får använda.

Själv har jag jobbat inom medier i mer än tjugo år och jag kan reglerna för upphovsrätt och jag har stor respekt för att fotografer ska kunna få betalt för sina bilder. Faktum är ju att om en webbpublicist publicerar en bild som han/hon inte har rättigheter till kan fotografen skicka faktura och krav på ersättning. Det har också hänt i några fall att fotografer skickat krav på ersättning av sajter som använt deras bilder utan lov.

Så ett tips är att använda sig av billiga bildbyråer som har miljontals bilder att välja mellan.

Ett tips är Mostphotos.

Mostphotos.se är en svensk och förmånlig bild-site som passar just bloggare väldigt bra. För användning på internet kostar en bild endast 25 kr. När man köpt bilden så får man använda den obegränsat och i all framtid.

Dessutom kan du själv lägga in bilder där till försäljning hos Mostphotos. Ladda upp dina bästa digitala bilder och tjäna en hacka.

----
PS. Vi skrev detta inlägg efter ett tips och förslag för Blogvertiser.
Men vi skrev det för att vi tycker att det är en bra idé med en sajt som Mostphotos, där det går att köpa bilder billigt och också går att själva ladda upp bilder för försäljning.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, tips

Billy Corgan, frontfigurern i Smashing Pumpkins, är aktiv på Twitter. Här hittar du honom på Twitter.

Via sajten Beatweek hittar jag att han på Twitter berättat om kommande albumet:

Billy Corgan has announced that the Smashing Pumpkins are set to release something of an album-within-an-album in the form of Oceania. In the midst of his multi-year, one song at a time Teargarden by Kaleidyscope forty-four song opus, Corgan says Oceania will be released as a traditionally formatted album; the songs will in turn be part of the ongoing Teargarden collection. Today he came one step closer to making Oceania a public reality by teasing the possibility of tweeting the tentative tracklisting. From his @Billy account on Twitter, earlier today: “I’m assuming those that are SP fans in the crowd wouldn’t mind me putting up a tentative tracklisting of the ‘Oceania’ album?”

Det blir tolv eller 13 låtar. Tolv spår har namngetts via Twitter:
"Pale Horse"
"Panopticon"
"The Chimera"
"Four Winds Chime"
"Glissandra"
"Inkless"
"My Love is Winter"
"Special K"
"Pinwheels"
"Oceania"
"Violet Rays"
"Quasar"

Här är bandets officiella hemsida.

Janne Pettersson har också bloggat om avslöjandet på Twitter:

Som bekant släpper Smashing Pumpkins ett "album i albumet" i september, nämligenOceania, som är en del av 44-låtarsprojektet Teargarden by Kaleidyscope.

Läs även andra bloggares åsikter om Smashing Pumpkins, Oceania, Twitter, Billy Corgan

Daniel Boyacioglu poet och estradör har påbörjat ett nytt annorlunda projekt. Han är på väg på mot Gibraltar på en cykel. Det är en dröm som han har haft i många år och nu ska den äntligen förverkligas. Syfte med resan är att Daniel vill se vad som händer med hans skrivande och hans poesi när han är helt utmattat och ensam. Daniel kommer att blogga och twittra om sina upplevelser under hela resan, allt finns samlat här: http://www.generation7.se/daniel/.

Här är en text som Daniel har skrivit om resan:

Jag ska cykla till Gibraltar. Jag vill med en slags manipulation hitta en för mig ny poesi. Jag vill undersöka vad för slags poesi en utmaning av detta slag kan åstadkomma. Alltså, jag kommer bli skittrött och jävligt ensam, hur blir då dikten? Varför Gibraltar? Därför att det är långt bort, är ett svar. Därför att det flyter upp döda kroppar på stranden, människor som drömt om ett bättre liv i Europa, är ett annat. Längtan bort är laddad. Men den hemlängtan jag gissar kommer uppstå blir troligtvis ännu mera laddad. Jag förväntar mig att den bildrika poesin kommer till mig på hemresan. Jag är ganska dåligt förbered inför uppgiften. I skrivande stund är det mer än ett halvår sen jag satt på en sadel. Jag har aldrig tränat cykling, bara cyklat till och från jobbet. Jag har gjort lumpen och jag har i min ungdom tränat ganska mycket. Det är allt. Men jag är ganska envis och det tror jag också att jag kommer behöva vara. Varför cykla? Det går ju att göra samma resa i bil eller på moped, som Che Guevara. Jag tror på den fysiska utmattningen som nyttig i min strävan efter en ny slags dikt. Jag tror på cykeln som transportmedel och som metafor. Jag tar mig fram av egen kraft! Det är hjulet, en tidig och viktig uppfinning. Det är längs dom mindre vägarna och inte på motorvägar. Det är ett jämförelsevist ljudlöst sätt att transporteras med risk för att skallen också ekar tom. Det är inte riskfritt. Går jag sönder så går jag sönder. Då får jag sätta mig under ett träd och skriva om det. Jag önskar inte låta romantisk. Jag vill heller inte framställa mig som övermodig. Men jag vill tro att det går. Och det enda sättet att veta säkert, är att testa.

Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Boyacioglu, poet, Gibraltar

Viktigt! Aftonbladets bloggtjänst läggs ner.

Så stod det i ämnesraden för ett mail jag fick tidigare idag.

Jag har suttit på möten och seminarier hela dagen och jag förutsätter att en hel del bloggare redan skrivit om detta. Aftonbladet lämnade ju för ett tag sedan också besked om att de inte fortsätter med Stora Bloggpriset som de med sedvanliga stora manér gjorde två år i rad med stora åthävor.

Hur ska vi tolka att de nu också lägger ned sin bloggportal? Har traditionella medier som Aftonbladet hunnit lägga beslag på bloggvärlden tillräckligt genom att anställa egna bloggare som Schulman? Det är ju de anställda alterntivt inhyrda bloggarna som visas överst på bloggtjänsten, som Sanna Lundell och Schulman. Det om något säger väl en del om hur Aftonbladet värderar icke-egna bloggare.

Fast å andra sidan, kan jag mycket väl förstå om det inte har lust att lägga ekonomiska resurser på att vidareutveckla bloggtjänsten. De lär ha dragit den vettiga slutsatsen att de finns flera bra bloggverktyg som hela tiden utvecklas.

Här är mailet från Aftonbladet:

Till dig som har en blogg på Aftonbladet.

Den 30 juni 2011 lägger vi ner bloggtjänsten.
För dig som bloggar på Aftonbladet kommer detta att innebära att du måste ?ytta din blogg och starta upp den på nytt ställe så snart som möjligt.

Efter den 30 juni kommer all åtkomst till din blogg på Aftonbladet att spärras. Det innebär att du varken kommer att kunna logga in på din blogg, skriva inlägg eller komma åt ditt publicerade innehåll efter detta datum.

Vill du ha kvar din blogg är det därför mycket viktigt att du så snart som möjligt exporterar innehållet. Detta gör du enkelt genom att logga in och använda ?yttverktyget under Inställningar > Exportera.

Det är också viktigt att du gör importen till din nya blogg innan den 30 juni så att bilder och annat innehåll från din gamla blogg hinner läsas in.

Du kan exportera din blogg till WordPress eller till andra bloggplattformar som stödjer export?ler från WordPress. Export?len inkluderar blogginlägg, kommentarer, kategorier, taggar, bilder, ?lmer. Läs längst ner i mailet om hur du går till väga.

Vi har testat funktionen i WordPress men det kan även fungera att importera till andra
bloggplattformar.

För att hjälpa dig att göra ?ytten så smidig som möjligt, kommer vi att publicera en öppen
diskussionstråd på Supportbloggen, där vi ska göra vårt bästa för att svara på eventuella frågor. http://blogg.aftonbladet.se/supportbloggen

Har du glömt bort dina inloggningsuppgifter kan du beställa dem här. http://wwwc.aftonbladet.se/jsp/login/forgotLoginInfo.jsp?noFramework=true

Därför stänger vi bloggtjänsten
- Vi fokuserar på det vi är bäst på, att vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla, säger Aftonbladets sajtchef Sigge Ennart.
- Drift och utveckling av en bloggplattform kräver stora teknikresurser, och det är inte vår kärnverksamhet.

Tack för den här tiden, och lycka till med det fortsatta bloggandet!

Aftonbladet

Amelia berättar i ett mail:

Tidningar från hela världen har skrivit om oss, och genomslaget media har varit enormt. En googlesökning på "strandtestare" ger över 40.000 träffar.
På något sätt spred sig vår platsannons sen till utlandet. Tidningar och TV från hela världen har hört av sig. Tysk TV ska följa med på resan. (Det går inte att sammanfatta all media på alla språk från Quatar till Kina som skrivit men testa att göra en sökning på Beach-Tester. på Google)

Men varför sökte vi en strandtestare? Varje dag får amelia erbjudanden från en massa företag som erbjuder oss resor, spabesök och lyxweekends. VI har ingen möjlighet att testa allt. Då slog det oss: Varför inte ta hjälp av någon av våra 355.000 läsare?

Själv fick jag tips om jobbet som ett tips från en kompis, via Arbetsförmedlingens jobbdatabas. Det lät ju som hittat (eller som ett aprilskämt). Jag borde vara perfekt för att blogga om stränder för Amelia, Men jag åkte på en influensa och fixade inte att skicka in ansökan och när jag tog tag i det var ansökan borttagen från Platsbanken.

Amelias redaktion försäkrar att det inte var något aprilskämt och berättar mer om jakten på strandbloggare här:
Nej, det var inget aprilskämt! Strandtestarjobbet är på riktigt och upplägget är enkelt. Fyra resor till fyra kontinenter. Under onsdag eftermiddag lägger vi ut 50 stycken som fortfarande har chansen att bli vår strandtestare!

Läs även andra bloggares åsikter om Amelia, strand, strandbloggare

Att vem som helst lätt kan starta en blogg eller börja göra sig hörd på Facebook eller Twitter förändrar medielandskapet. En del politiker har varit duktiga på att ta för sig av detta, som Carl Bildt som använder sin blogg för att få ut sin syn på situationer och på så sätt inte vara beroende av om journalisterna citerar honom korrekt eller inte.

Andra exempel är den folkpartistiske politikern Madeleine Sjöstedt som i sin blogg ofta släpper nyheter, istället för att släppa pressmeddelande först.

I vissa fall kan detta hota journalisternas roll som granskare av makthavare, menar exempelvis Dagens Nyheter och tar upp frågan i en artikel:

Politiker och makthavare försöker ta befälet över nyhetsförmedlingen. Det visar flera exempel från den senaste tiden. Fenomenet både gläder och förfärar folk i mediebranschen.

DN tar upp fall som hur statsminister Fredrik Reinfeldt agerat mot DN, hur kommunchefen Martin Jansson i Katrineholm agerat mot Katrineholms-Kuriren och Frälsningsarmén mot TV 4:s ”Kalla fakta”.
Tre exempel på att den som ska granskas rycker åt sig initiativet från journalister och svarar på sina egna villkor, menar DN.

Jag vet inte om det är helt korrekt att göra den analysen.
Medier förlorar förstås lite av sin makt när den som granskas kan gå direkt ut till sina väljare och ge sin syn på något. Det är väl i princip mer demokratiskt. Medier som intervjuar någon väljer ju exakt vad som ska publiceras eller sändas. Medier kan klippa bort en del i vad den som avslöjas har att säga, något som kan vara viktigt att veta för att få en helhetsbild. Det har hänt att medier inte tar med sådant som kan göra deras avslöjande mindre.

Ett fall som sätter frågan på sin spets är det som hänt i Katrineholm. Mediekonsulten Paul Ronge berättar om det och analyserar i sin blogg:

#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med  tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande.  Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.

Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare.Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.

Det är så klart bra att möjligheten idag finns att nå ut utan att bli filtrerad av medier. Å andra sidan: visst behöver vi medier och redaktioner med resurser. Den redaktion kan satsa helt andra resurser än enskilda bloggare på att följa och och granska. Tyvärr gör inte medier det särskilt ofta utan springer hellre på alldeles för många korta, snabba puckar och de ägnar övervägande delen av det redaktionella på tillfälliga sensationella nyheter, och lägger inte ner särskilt mycket på mer uthålligt granskade av makthavare.

Medier har uppdraget att granska makthavare. Tyvärr sviker de alltför ofta detta uppdrag och väljer att ägna sig åt klickjournalistik, med ständig bevakning av Charlie Sheens problem med droger och sexmissbruk.

Paul Ronge säger till DN att han anser att de sociala medierna luckrar upp journalistrollen, men det är på gott och ont.
– Det finns alltid ett syfte. Människor sitter inte gratis och beskriver någonting bara för att upplysa allmänheten, det finns alltid en agenda, och det skiljer bloggare och twittrare från journalister.

Nja? Journalister har väl också en agenda. Det finns journalister som har som mål att bli ett känt namn och därför inte tvekar att vrida till nyheten så det passar deras agenda. Redaktionerna styrs av ägarna, som alldeles tydligt har en agenda. Ingen kan förneka att DN drivs av sympatisörer till högerregeringen, likaså Expressen, medan Aftonbladets ledaravdelning hör till det rödare blocket. Ledarredaktionerna har påverkan på nyhetsbedömningarna, mer eller mindre öppet och mer eller mindre undermedvetet. Agendor finns både hos journalister och hos bloggare och hos twittrare, och för den delen hos mediekonsulter också.

Självklart råder det nu, som alltid, en kamp mellan makthavare och de som granskar makthavare. Ibland tillhör granskarna också makthavarna - och blir arga när de avslöjas, som i fallet i Katrineholm. Visst tar en del politiker vara på möjligheten att kringgå mediernas granskning när de kan direktkommunicera med väljare. Det är förstås på gott och ont.

Att vissa makthavare historien igenom alltid försöker ta makten över granskarna, det är som det. Det har alltid varit så och kommer troligen alltid att vara så. Visst hotar politiker pressens roll som granskare av makthavare. Fast pressen och dess jakt på ytliga nyheter är ett lika stort hot, pressen klarar rätt bra av att vara ett hot för sig själv och sitt uppdrag att granska makthavare.

Flera bloggare har tagit upp detta, som Ett hjärta rött och Sebastians tankar och Mary i Mina Moderata Karameller.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, bloggar, sociala medier, politiker, samhälle, Paul Ronge