Det finns en devis om att ”det tar vi internt” som är lika med att kritikern får flytta på sig medan livet fortsätter som vanligt. Det finns en ta hand om varandra mentalitet som är av det skadligare stadiet i stället för det sunda. Carin Jämtin har i samband med organisationsutredningen konstaterat att det inte är så mycket paragrafer som behöver ändras utan det är den interna kulturen som är boven i dramat. Vi fattar en massa beslut om förändring, öppna upp men de styrande krafterna gör allt för att motverka, även om de på barrikaden står där med ett lismande leende. Jag känner mig allt mer osäker på om jag orkar vara med i detta längre.

         Men är jag säker på vad jag vill istället? Nä det är jag inte men att gårdagen inte längre duger, för mig i alla fall, är jag säker på. Att det inte handlar om, som så förträffligt Carin Jämtin påpekar, paragrafer utan kulturen. Orkar partiet ändra denna kultur? För vart år som går så blir jag allt mer tveksam. Så fort det kommer in nya med andra tankar än de rådande så blir det obekvämt i rummet. Själv ser jag med glädje på de injektion som de kommer med men de flesta vrider sig besvärat och undrar om den måste komma på nästa möte också. Det finns en rädsla för konflikten. För konflikten som föder nya idéer. Konflikten som är en av baserna i partiet. Men det tar vi internt det vill säga mellan fyra ögon och sedan så är det rättning i leden. Det är där som partidöden kommer ta vid.

         Jag kan se hur partikamrater får sitta kvar medan de missköter sina uppdrag och ibland så blir frågan om det är en kamratförening eller ett parti för samhällsförändring. Att borgarna hånar maktfullkomligheten som finns i partiet förvånar inte. Även om Moderaterna inte är en förebild så har det ett mer rationellt hanterande av personer som inte funkar. Byt ut. Sedan kan det göras med mer eller mindre finess och jag förespråkar självklart det senare. Det Socialdemokraterna gjort under senare år är mer att frysa/tvinga ut de som inte passar in i den gamla ramen. De som vill finna nya vägar både gällande organisation och politik.

          Så mina grubblerier fortsätter och finns det någon som har något att erbjuda hör av er. Just nu känns ett miljöombyte attraktivt och kanske till och med nödvändigt för min egen utveckling och vem vet kanske är det också bra för partiet?

           Sakta så har jag allt mer börjat grubbla på det politiska spelet och om det leder samhället framåt och om det utvecklar mig eller om jag sakta men säkert börjar gå i stå? Är det omgivningens fel eller har jag bitit mig fast i politiken allt för länge? Är det dags att lämna den primärkommunala vardagen för att finna andra utmaningar. Ser man omkring på min omgivning så verkar de relativt nöjda med vardagen. Jag drar då slutsatsen att det är nog mig som felet/tröttheten finns hos.  Att sedan 1985 varit medlem i SSU och i stort sett dagligen funnits i den politiska vardagen från 1995 förtroendevald i Vimmerby och sedermera också landstinget och från 2006 på mer eller mindre heltid. Bloggen har kommit in i mitt liv och spaltmeter har de blivit över 2500 inlägg om politik och lite hårvård… Men det är en period då det känns som autopiloten blivit allt mer påkopplad och upprepningen tar allt mer plats.

         Tankarna om en förändring har nog alltid funnits och det är bra att man hela tiden ser över sin vardag och ifrågasätter om det går att göra annorlunda. Men när de tankarna kommer allt oftare och tillfällena när man känner sig nöjd över vardagen blir allt färre är det nog mer aktuellt att söka sig vidare eller i alla fall en större förändring.

        Måste säga att det var Brit Stakston och Johan Westerholmsom skynade på processen när jag lyssnade på dem på Nätrot12. Johan Westerholm som pratade om att finna sitt format och vara trogen det då man ger läsaren vad de vill ha och man bygger då upp ett förtroende med sin läsekrets. Brit Stakston sökte exempel på när ens bloggande givit uppmärksamet eller förändring. Närmast det som jag kan komma är enkäten från Expressen och den efterföljande pressetiska diskussion som pågick. Sedan har jag med min medverkan i Öppna kriskommissionen påverkat partiet, men det var i en grupp. Men allt detta landar i min roll i sociala medier. Har varit med ”länge” och är det för egot eller för att göra skillnad? Frågorna växer

       Men blir det då någon slutsats av detta svamlande kring mitt ego? Tja att bloggandet kommer variera över en tid och kvalitén och kvantiteten kommer variera kraftigt. Nu må en del av mina cyniker ställa frågan (så jag gör det själv) vad är skillnaden? Vet inte men jag tonar ner min egen prestationsångest om att alltid behöva skriva, kommentera. Kanske börja ha färre texter men mer genomtänkta. Att finna ett annat format som ger mer tanke och mindre skjutjärn. Eller ska det bli en modeblogg?

             Det har varit en givande helg som lett till att jag kommer fundera över mitt engagemang i sociala medier. Inte för att jag ska sluta utan fundera på hur framtiden ska se ut. Vilka kanaler och varför kommer vara frågor likt målgrupper. Just målgrupper eller läsare av min blogg är en intressant fråga. Vem skriver jag för. Lyssnade på Calle Fridén med bloggen Utsikt från ett tak är tydlig med vem han vill ska läsa. Det handlar om sina arbetskamrater och de som kan påverka byggarbetsplatsen. Jag känner mig mer svävande på målet med mitt skrivande. En allmän tyckarsida om aktuella politiska skeenden. Har en ambition att försöka påverka andra makthavare mer än den enskilde väljaren. Men samtidigt så vet jag att enskilda väljare läsare mig och kommenterar. JAg har nu ställt frågan på min Facebook sida hur mina "vänner" ser på att jag skriver politiskt. Förutom ett par politiska motståndare så gillas det.

           Samtidigt som bloggandet kommer vara en stabil grund i opinionsbildande så känner jag allt mer för det snabba reflekterandet på Twitter. Konsten att kunna formulera sig kort och slagkraftigt. Inga genvägar utan bara direkt på. Men samtidigt så är bloggen med ordbajseriet skönt också. Att utan tänkandet ibland bara låta tankarna vandra över tangentbordet i en ostrukterad massa. Men här kör det ihop sig lite. Läsarna vill att det ska leda fram till slutsatser och det jag skriver kan upplevas som sanningar och det är det inte. Det är tankar som just ska vara tankar. Inte heller vill jag vara en partimegafon utom i valrörelsens intensivaste skeende. Jag skrev om att kunna vara fr debattör med socialdemokratiska värderingar igår och fick genast mothugg i en kommentar. 

            Måste säga att fokuset är lite svårt efter en helg med många intryck och många nya och gamla vänner. Att få ansikten på de som endast varit en symbol på Facebook eller en bloggare från andra sidan landet. Träffa en av de stora tyckarna inom sociala medier. Men det leder till att jag kommer tänka över hur min närvaro på sociala medier ska utvecklas framöver. För att bara mala på funkar inte längre och det känns allt svårare att finna inlägg att publicera för var dag som går. Livrädd att hamna i en allt för upprepande utan något nytt eller annan vinkling. Så tåget går mot Vimmerby och vem vet vad som sker på vägen…

Bloggat: Johan Westerholm.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om #nätrot12, politik, bloggosfären, sociala medier, personligt, krönika,