Det är några deckarserier jag fastnar för och Jussi Adler-Olsens serie om avdelning Q är en av dessa just nu. Kriminalinspektör Carl Mørk och hans assistenter på Avdelning Q har fått ett nytt fall på sitt bord. Eller rättare sagt ett gammalt fall, för på avdelningen arbetar man med oupplösta brottsfall. Några spår leder till en kvinna som heter Mete Hermansen och hennes tid på en anstalt. Avdelning Q är placerad i den ruffiga källaren på polishuset och till sin hjälp har Carl två assistenter, Assad och Rose. Två mycket engagerade medarbetare, men också speciella personligheter, Hafez el- Assad med sitt mystiska förflutna och Rose som byter skepnad och styr och ställer över sin chef och sin kollega.

Från 1920-talet fram till 1960-talet fanns det i verkligheten ett hem för sinnesslöa och omyndigförklarade kvinnor på Sprogø, en liten ö utanför Stora Bält. Med utgångspunkt från denna anstalt har författaren byggt upp en spännande kriminalroman. I berättelsen var det till denna ö som Nete Hermansson skickades i sin ungdom. Hon ansågs leva ett sedeslöst liv och kunde därför inte klara sig själv. På hemmet härskade våld och hårdhet, kvinnorna blev förnedrade och det var nästan omöjligt att komma därifrån. Fast Nete lyckades och hon lyckades även få lite lycka i sitt liv. Men efter många år händer något som förstör hennes liv igen.

Det är alltså detta fall avdelning Q börjar forska i och det leder till något mycket större, en hemlig organisation där män och kvinnor i makten utnyttjar sin position för att följa sin ondskefulla ideologi. Samtidigt med Sprogøfallet dyker ett annat gammalt fall upp på avdelning Q, ett där Carl är personligt inblandad, ett dödsfall som skedde i hans ungdom och där han blir misstänkt för deltagande i mord.

Journal 64 är den fjärde boken om Avdelning Q som blivit översatt till svenska. De tre första kom i svensk översättning 2011. Flera av berättelserna är ruskiga historier precis som denna, men samtidigt finns det en humor och värme i beskrivningen av den lilla tremannaavdelningen som kämpar på för att lösa dessa fall. Det är behållningen med romanerna, både en berättelse om huvudpersonernas arbete och liv och skickliga intriger. Även om böckerna i serien är fristående är det bästa är att läsa dem i ordningsföljd eftersom man för varje bok får veta mer och mer om Carl Mørk och hans assistenter.

Arbetet som chef på avdelning Q fick Carl Mørk efter ett tragiskt skottdrama där en av hans kolleger blev dödad och en annan blev helt förlamad. Ännu ett brottsmålsfall som inte är löst och som påverkar kriminalinspektören väldigt mycket rent mentalt. Hans förlamade kollega och vän Hardy bor hemma hos honom och där bor också sonen till hans ex-fru samt den inneboende Morten, Carl kallar dem för sin plastfamilj.

Lite om författaren: Jussi Adler-Olsen är en dansk författare och dramatiker, född 1950 i Köpenhamn. Hans politiska studier, utbildning i filmvetenskap och en pappa som var överläkare inom psykiatrin har gjort att han har kunnat skriva böcker om allt från sinnesjukdom till internationella konspirationer. Hans böcker har blivit översatta till många språk och ”Flaskpost från P” fick år 2010 Glasnyckelns pris för årets bästa skandinaviska kriminalroman.

Text: Àslaug Myhrberg

När jag har sett en film och sedan finner sig själv framför datorn sökandes efter videoklipp och information om huvudkaraktären, då vet jag att filmen har fått fram sitt budskap. Jag vill veta mer, veta vad som hände innan, försöka förstå alla små detaljer och ta reda på hur huvudkaraktären såg ut på riktigt. I detta stadium, framför datorn, då vet jag att jag har sett en bra film.
Dirch handlar om Dirch Passer, en av Danmarks mest hyllade komiker och skådespelare som var aktiv från slutet av 1940-talet till sin död 1980.

Filmen börjar med en fin och kort dialog mellan Dirch och hans dotter. Sedan kastas vi in i hetsen bakom kulisserna inför en av Dirchs revyer och där börjar historien. Dirch är redan en hyllad komiker när filmen börjar, alla vill se honom och hans föreställningar och salongerna är fullsatta. Goda recensioner, fester och kvinnor är Dirch och hans kollegors vardag. Dock inser man ganska så snart att detta inte kommer att sluta lyckligt.

Denna film, liksom många filmer där ett liv porträtteras, vill berätta den historia som inte fick fokus när personen i fråga levde. Oftast är det de lite smutsigare och tragiska delarna. Detta för att få förståelse för det liv denna person levde och varför slutet blev som det blev.

Som för många skådespelare under 50-talet vad det producenten som praktiskt taget ägde sina stjärnor. Det publiken ville ha skulle publiken få men oftast på bekostnad av skådespelarna. Denna film behandlar i mycket just denna känsla av instängdhet Dirch känner inför sitt kändisskap och konstnärliga uttryck.
Filmen om Dirch skildrar hans år av framgång som varar fram till hans död. Men den visar även hans kamp för att vinna en konstnärlig frihet, och den visar de personliga kriserna och tragedierna, familjeproblemen och känslorna.

Det är en väldigt fin film där vi som tittare kastas mellan fest och rivalitet, familj och showbiz och där Dirchs enkla men genigaliska komik får en att skratta många gånger om.

Förutom att historien i sig är bra är alla delar av denna film bra. Varenda del av produktionsteamet har gjort ett enastående jobb. En bra historia blir inte en bra film utan ett bra manus. Den stilhistoria scenografin bjuder på är planerad in i minsta detalj. Fotot är bra, liksom ljuset, kostymerna, musiken, castingen, etc. Det bästa med denna film är faktiskt helheten, allt flyter samman och det finns inte en enda sekund där man känner att filmen inte är trovärdig. Dirch är en fin film och den är precis så som alla filmer borde vara, väldigt genomarbetad och bra.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om film, komedi, Dirch, komiker, Danmark, filmrecension

Betyget 3 är egentligen ett fegisbetyg. Men vad ska man sätta när det är rätt bra, fast det varken är nydanande eller överväldigande? Skivan växer med flera lyssningar, vilket i och för sig brukar vara ett gott tecken.

We Were Born Canaries är ett nytt danskt band, bestående av Stine Grøn och Jakob Steen. De har kamperat ihop i drygt ett år, och den 23 april släpps deras debutalbum. Det handlar om drömsk välproducerad pop med inslag av gamla goda Cardigans och Massive Attack, samt av nyare band som Beach House och Lykke Li. Och faktiskt även en dos av Twin Peaks-ledmotivet.

Några av albumets spår är hittar med influenser från 60-talspopen. Andra spår har långsamma och instrumentala partier med fjär och diskantig ljudbild. Instrumenten har processats hårt och fått mycket eko. Sångerskan sjunger vackert och drömskt. Av någon anledning kastas jag tillbaka till 1990-talets senare hälft när jag lyssnar på We Were Born Canaries. Inte för att det nödvändigtvis låter så tidstypiskt direkt. Men något i 60-talspopinfluenserna för tankarna dit.

För mig ska en skiva som släpps på våren andas fart och fläkt, förväntan och pigghet. Men årets vår verkar dröja ett tag till, och då passar We Were Born Canaries musik rätt bra. Jag kommer nog lyssna på den ett tag till. Jag tycker redan att det låter lite bättre.

Bästa spår: Go cold turkey och Let it drop.

Text: Tommy Lucassi

We Were Born Canaries Teaser from Jakob Steen on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Danmark, skivrecension, We were born canaries

Det är den danska teatern Caféteatret i Köpenhamn som sätter upp den norske massmördaren Anders Behring Breiviks manifest i sommar. (Vi skrev mer om det här.) Bakom uppsättningen ”Manifest 2083″ står den danske dramatikern och regissören Christian Lollike som med pjäsen vill försöka förstå varför ”en förhållandevis normal man kunde göra sig skyldig till ett så grovt brott”, enligt Göteborgsposten.

I Norge är reaktionerna starka mot detta. Verdens Gang berättar:
Ragnar Eikeland, leder for støttegruppen for berørte etter 22. juli i Hordaland, reagerer sterkt. Han mistet selv sønnen Tore Eikeland på Utøya 22. juli.

- Dette er stå støtende at jeg egentlig ikke har ord. Det blir en ekstra belastning for oss å vite at dette blir fremført av skuespillere mens rettssaken pågår, sier Eikeland.

Teaterföreställningen och reaktionerna på den sätter fingret på kulturens och för den delen teaterns roll i samhället. Ska den ta upp sådant som berör oss, ska den ta upp det som sker i samhället eller ska den bara stryka medhårs och var underhållande?
Å andra sidan, människor som sörjer måste respekteras – och vissa saker måste få tid på sig. Det är lätt att förstå båda sidorna. Lätt att förstå den dramatiker som vill försöka förstå hur det kunde ske, lätt att förstå anhöriga som är rädda att Breiviks manifest ska få reklam genom att en teater tar upp den.

Relaterat:
Kulturnyheterna

Verdens Gang och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Breivik, Norge, Danmark, teater, kultur