På åttiotalet, berättar min kompis Sofia, brukade valdagarna i Grekland vara folkfester. Stämningen var uppsluppen, människor dekorerade bilarna med partiflaggor, sjöng och ropade slagord som om det hade varit fotbollsmatch. Eftersom många åker tillbaka till byarna de kommer ifrån för att rösta, var valdagen ett tillfälle att återförenas med släkten. Men framför allt firade man demokratin. Efter att ha levt diktatur var valdagen en frihetens fest.

Detta år blir valdagen inte någon fest. I stället säger många i dyster ton: ”Om val verkligen hade kunnat förändra något hade de varit olagliga.” Det ligger mycket i det. För det är inte längre Greklands parlament som styr i praktiken, utan Bryssel. Trojkan – ECB, EU och IMF – har fått garantier på att sparpaketen gäller oavsett vem som vinner valet. Redan innan datumet för valdagen sattes, svarade grekiska politiker på min fråga: ”Trojkan kommer att tala om för oss när det är dags för val.” Nu på söndag är det dags. Men för folket är det på många sätt för sent. De har redan förlorat allt för mycket.

Vem vill du rösta på? Ingen.
Det har bara tagit två år av kris för Europas ledare, i symbios med finanskapitalet, att avskaffa de senaste hundra årens landvinningar. Minimilönen är nere på 5180 kronor i månaden. Kollektivavtalen är avskaffade. Men vad människorna framför allt förlorat är tron på demokratin. Av det land jag såg i somras, som sjöd av upprorslusta och hopp, återstår just nu inte mycket. Sedan i november styrs landet av en bankchef, Lucas Papadimos. En teknokrat som inte ger intervjuer till någon annan än finanspressen.

På frågan vem man helst vill rösta på, svarar de flesta ”Ingen.” De två stora partierna som växelvis styrt landet sedan juntans fall har aldrig haft så lågt förtroende. En opinionsundersökning visar på 12 procent för socialdemokratiska PASOK och 19 procent för konservativa Nea Dimokratia. Deras politiker kan inte längre röra sig i offentligheten utan att bli attackerade av yoghurt.

”Yaourtoma” – att kasta yoghurt på makthavare i förolämpande syfte, är en praktik som föddes på 60-talet och som exploderat de senaste två åren. Och även om de båda partierna säger sig vara beredda att regera tillsammans, är frågan om de kommer att få tillräckligt med röster och det talas redan om en eventuell andra omgång i juni.

Nya partier träder fram
Att folk över huvud taget röstar på dem betyder inte nödvändigtvis att de håller med om den förda politiken, utan kan också förklaras med klientelismen. Man lovar sin röst till det parti som har störst chans att vinna, i utbyte mot gentjänster. I hela Grekland pågår en generationskonflikt, där ungdomar anklagar sina föräldrar för att ha varit del av detta system. Nu är det ungdomarna som drabbas hårdast och tvingas emigrera.

I krisens spår har nya partier och fronter skjutit upp som svampar ur jorden. Avhoppare från PASOK har bildat ett nytt parti, Demokratisk Vänster, som får runt 8 procent i opinionsundersökningar. I allt väsentligt är det dock samma PASOK-politik som återuppstår i ny dräkt – utan hundhuvud. Även ett högerparti som är emot trojkan, Självständiga Greker, har bildats av avhoppare från Nea Dimokratia. Oväntade allianser har också uppstått, som den ”patriotiska alliansen” mellan religiösa traditionalister och socialisterna i folkfronten EPAM, som vill kasta ut trojkan och stärka kyrkans roll.

Livrädda för att vinna
Vänstern då? Grekland har av tradition ett av Europas starkaste kommunistpartier, KKE. Det är också ett av de kommunistpartier som förändrats minst sedan Sovjetunionens fall: hierarkiska, kompromisslösa och vana vid sin roll som ständig opposition. När jag intervjuar dem och frågar vad de vill göra om de vinner valet, svarar de att detta aldrig kommer tillåtas av etablissemanget; vinner KKE kommer de genast förbjudas. Jag får känslan att de är livrädda för att vinna. Samtidigt spelar KKE en betydande roll i arbetsplatskampen och gatuprotesterna och fungerar som en buffert mot rasismen.

Det nationalistparti som sitter i parlamentet, LAOS (”Folket”) har förlorat röster på att ha ingått i en koalitionsregering med de två stora partierna. I stället har ett ännu extremare parti, Chrysi Avgi (Gyllene Gryningen) vunnit mark. De skyller hela situationen på invandringen, hyllar juntan och den ”grekiska rasen.” Allt tyder på att de kommer in i parlamentet. Men att extremhögern, trots krisen, är svagare än i Frankrike, Belgien och Italien beror mycket på KKE:s starka ställning inom arbetarklassen.

Det andra vänsterpartiet, Synaspismos, liknar det svenska vänsterpartiet och har även de varit aktiva i protesterna. De vill omförhandla avtalen med trojkan och bryr sig inte om några garantier till Bryssel, men svävar på målet vad det gäller att eventuellt lämna euron. Deras ledare, Alexis Tsipras, har bedrivit ett frenetiskt arbete för att ena alla vänsterpartier i en front. Han har till och med sträckt ut en hand mot den trojkafientliga högern i Självständiga Greker. Detta har dock inte lyckats. Precis som Demokratisk Vänster och KKE vill de hellre söka lyckan på egen hand.

Motsättningarna sitter i väggarna
Motsättningarna sitter i väggarna hos hela den grekiska vänstern, och har ideologiska såväl som historiska orsaker. Anarkister och kommunister skyr varandra som pesten och kallar varandra för bortskämda borgarklassungdomar respektive polislakejer. När jag talar om att vänstern borde enas skakar folk på huvudet och kallar mig naiv.

Det är just denna ovilja att enas som kan göra vänstern till förlorare i söndagens val – trots att en överväldigande majoritet av grekerna är emot den nedskärningspolitik som förts.

Men allt kan förändras efter det slutliga valresultatet. Om det visar sig att vänstern får majoritet, kan det folkliga trycket tvinga dem att samarbeta. Det skulle visa Europas krisande länder att det finns en annan väg än att följa Bryssels och IMF:s diktat.

Kajsa Ekis Ekman

Det kinesiska statsbesöket ger en särskilt relief åt Lööfs märkliga uttalanden om Kina i Ekots lördagsintervju. Programledare Tomas Ramberg ställde bland annat frågor om vapenexport till diktaturer. Men Lööf förde självmant över samtalet på Kina:

”Lööf: Jag tror att det är väldigt svårt att ställa upp ett strikt demokrati- eller diktaturkrav i vapenexportlagstiftningen…
Ramberg: Därför att?
Lööf: Därför att det är väldigt svårt att göra den definitionen. Vad är Kina till exempel? Hur definierar vi Kina som land och vad får det för konsekvenser för exporten i övrigt?
Ramberg: Ska vi exportera vapen till Kina?
Lööf: Om vi inte exporterar vapen till Kina vad gäller bekämpningsmedel till exempel, vad får det för konsekvens?”

Uttalandena har med rätta kritiserats hårt. Annie Lööf har i efterhand sagt att hon bara resonerade och visst kände till EU:s vapenembargo mot Kina. Men hon tog själv upp den retoriska frågan om Kina är en diktatur eller inte, utan att ge ett precist svar.

Annie Lööfs klavertramp är bara en illustration till Sveriges dubbla bokföring gentemot Kina. Lööfs uttalanden har än så länge inte lett till några riktiga ramaskrin på ”liberala” ledarsidor. Vi har inte heller sett någon kritikstorm och krav på respekt för mänskliga rättigheter.

Det finns flera skäl till detta. Högern har historiskt sett stundom varit kritisk till kommunistiska diktaturer. Men Kina är i dag en hybrid av kapitalism och kommunism, en marknadsekonomi och en diktatur.

Delar av vänstern hade på 70-talet en överslätande hållning gentemot Kina för att landet var ”socialistiskt”. I dag är det snarare högern som talar lågmält om brott mot mänskliga rättigheter eftersom Mittens rike är ”kapitalistiskt”.

Det kostar inte så mycket att högljutt kritisera diktaturen i Vitryssland eller att kasta förkastelsedomar över svenska Kubavänner. Men Sverige och västvärlden är i dag beroende av den växande ekonomiska och politiska stormakten Kina. Sverige export till Kina summerar till 40 miljarder årligen. Och många varor vi köper har producerats i kinesiska fabriker, till extremt låga lönerna eftersom kommunistpartiet inte tillåter fria fackföreningar.

Kina är en auktoritär enpartistat. I drygt 60 år har kommunistpartiets allmakt varit total. Demokratirörelsen slogs ner på Himmelska Fridens torg 1989. Därefter skärptes den politiska kontrollen, samtidigt som ekonomin liberaliserades. I Kina fängslas oliktänkande. I Kina undertrycks yttrandefriheten och föreningsrätten. I Kina styr partiet rättsapparaten. I Kina verkställs flest dödsstraff i hela världen.

I den svenska ankdammen härskar dubbelmoralen. I den vattenpölen funderar Annie Lööf på om Kina är en demokrati eller en diktatur och gör stora affärer utan att samtidigt ställa krav på mänskliga rättigheter. Historiens dom kommer att bli hård. Har Sverige inte lärt något av den arabiska våren?