Five Daughters bygger på verkliga händelser i staden Ipswich 2006, i Storbritannien. Fem unga kvinnor som var drogmissbrukare och fick pengar till missbruket genom att sälja sex blev mördade.

BBC ligger bakom tv-serien som skildrar händelserna framför allt genom att vi får träffa de unga kvinnorna hos sina familjer, ofta när de träffar sina mammor. En av filmens styrkor är att dessa kvinnor blir verkliga personer för oss, de är inte bara prostituerade utan de har var och en sin bakgrund och har en gång i tiden varit söta småflickor. En av dessa missbrukande unga kvinnor har själv tre små barn som tagits från henne, eftersom hennes kärlek till heroinet gjort att hon inte klarar ta hand om sina barn. En av dessa unga kvinnor hade slutat med droger och var på väg att rätta till sitt liv när mordet på en av hennes väninnor gjorde att hon föll tillbaka i missbruket.

Det måste vara en helt ofattbar smärta som drabbar mammorna till dessa unga kvinnor. Att se sitt barn gå mot sin undergång, att hoppas på att de verkligen ska lägga av när de säger att de vill lägga av, fast det kanske är för tionde gången de säger något sådant. Det går knappt att föreställa sig att ha en dotter som prostituerar sig för att få 20 pund till en sil.

Filmen är inspelad delvis som om det var en dokumentär med duktiga brittiska skådespelare. Brittiska film- och tv-producenter måste vara bland de skickligaste på att besätta rollerna med skådespelare som ser ut som vanliga människor. Speciellt mammorna känns mycket äkta.

Det är hemskt att se hur handfallet samhället står inför drogproblem. Att det inte finns tillräcklig hjälp utan att missbrukarna skickas hem med en lapp med tid för nästa möte – och de förväntas klara av att passa den tiden och hålla sig från drogerna utan mer hjälp än så.

Five Daughters är hyllad i Storbritannien och har fått flera priser. Dess styrka är att den känns väldigt genuin, äkta, som tittare kommer jag nära fem unga kvinnor och deras olika bakgrund. Samtidigt är den dokumentära tekniken också tv-seriens lilla svaghet, den blir aldrig spännande utan den är mer rapporterande.

Läs även andra bloggares åsikter om film, dvd-release, droger, missbruk, prostitution

Filmen hyllas av kritiker och vann Bronshästen på Stockholms filmfestival.

Anders passar på att träffa en vän den dag då han är i Oslo och han har också planerat att träffa sin syster. Vi som ser filmen vet att Anders försökte att ta livet av sig på morgonen innan han åkte iväg till Oslo, vi ser livet som pågår runt honom med hans ögon. Vi ser det med de ögon den har som är redo att släppa greppet om livet.

Det är så starkt och regissören slår med filmen hål på en myt som de flesta i vårt samhälle gått på. Myten att alla som fastnar i drogmissbruk kommer från en trasslig bakgrund.

Så fort medier berättar om någon som lyckats ta sig ur ett drogmissbruk är det en man (oftast en man i alla fall) som vuxit upp med den biologiska pappan frånvarande och styvpappan super och slår mamman och barnen och mamman är missbrukare och de bor i ett ghetto. Även om det är en kvinna som tagit sig ur ett missbruk och skildras kommer hon garanterat från en riktigt trasslig bakgrund.

Det här är en myt som inte bara journalisterna fallit för. Nyligen rapporterade utredaren Irene Wennemo i en rapport att många unga pensioneras bort från arbetsmarknaden.
Rapporten visar att låg utbildningsnivå, arbetslöshet och dåliga uppväxtvillkor alltför ofta leder till förtidspension. Men den formella orsaken är många gånger en medicinsk, psykiatrisk diagnos. Hela 73 procent av ungdomarna har sådana diagnoser, bland annat autism, adhd och Aspergers syndrom.

Wennemo drar samma gamla slutsats, grundat på förutfattade meningar: dåliga uppväxtvillkor.

Nu handlar hennes rapport inte om drogmissbrukare, eller rättare sagt det kan den ju visst göra. Många med psykiatriska diagnoser självmedicinerar, det vill säga tar till droger för att lindra sin oro och ångest.

Nu är det inte så att detta är något som bara underklassen gör. Det finns människor i alla samhällsklasser som har psykiatriska problem och som fastnar i drogmissbruk. Som filmen ”Oslo 31 augusti” visar: en man som Anders som har föräldrar med bra inkomst, trygg miljö och som ställer upp på honom och Anders själv har en bra utbildning och hade ett bra arbete trots att han fastnade i drogmissbruk.

Okunskapen är förödande bland allmänheten om hur droger påverkar människor. Uppenbarligen är det bekvämt att skylla alla problem och misslyckanden och svårigheter på dålig uppväxt. Det är bara det att då når vi inte fram till någon lösning. Det är ju till och med så att myten blir ytterligare ett problem, en fördom till för missbrukaren och de anhöriga att utstå.

Rent medicinskt, rent kemiskt, är det fastställt att varenda människa som använder droger får en depression när han/hon försöker sluta med drogen. Alla droger ger depression när någon slutar med dem. Det är en ren medicinsk följd av detta. Att Anders har en djup depression är klart tätt knutet till drogmissbruket. Det går inte att skilja depressionen från drogmissbruket som Bernt Eklund gör i Expressen:

Louis Malle berättade i princip samma historia i ”Tag mitt liv” 1963, han förstärkte ångesten med dramatisk klippning.
Joachim Trier – bara avlägset släkt med Lars – följer en rakare berättarlinje och gör en saklig rundtur i dagens Oslo – före Breivik – och in i en ensam mans djupa depression.
Tillsammans med Anders Danielsen Lie, som är omtumlande bra i rollen, skapar han en nästan alldaglig bild av den hisnande tomheten bortom såväl droger som vardagsrutiner. En värdig vinnare.

Visst, jag nekar inte till att många som växer upp med trassliga familjer också hamnar i drogmissbruk. Men det är ett välkänt problem och dessa människors berättelser får vi redan höra. Men kanske det till och med är så att det är stärkande för människor i medelklassen och uppåt att vi alla tror att det framför allt är underklassens problem. Det blir som en stämpel på alla som hamnar utanför samhället. En stämpel som skyddar alla de som inte hamnar där, ja ni vet de kan tänka på dem som offer och att de själva inte är i riskzonen.

För alla som hamnar i missbruk och inte kommer från trasslig bakgrund blir det en dubbel börda, på grund av detta. Ännu mer skam och skuld trycker ned dem.

Vem som helst begriper ju att om vi ska kunna ta itu med problem måste vi kunna identifiera problemen. Om människor som fastnar i missbruk automatiskt placeras i facket usel uppväxt då har vi missat chansen att hjälpa.

SVT tar upp frågor kring människor som begår självmord, inte drogrelaterat utan överhuvudtaget. Här kan vi till exempel läsa om de tecknen som kan finnas.

Att människor begår självmord är tragiskt, mycket tragiskt, och drabbar de anhöriga hårt. Det är samma sak med drogmissbruk, det drabbar de anhöriga svårt. En tredjedel av alla som fastnar i missbruk dör av sitt missbruk: genom olyckor, överdoser, medicinska följer av missbruk, självmord, mord …

Det är tragiskt och drabbar så många. Om vi kunde ta bort skygglapparna och inse att drogmissbruk kan drabba vem som helst, från vilken bakgrund som helst: då skulle vi ta ett stort steg mot att kunna ge stöd i kampen mot drogerna. De anhöriga skulle inte stämplas som usla, de som i sitt jobb möter drogmissbrukare och deras anhöriga kan sluta att bemöta dem som underklass, den som missbrukar skulle få hjälp för att ta itu med de verkliga problemen.

Du har väl inte missat vår intervju med Joachim Trier, regissören till Oslo 31 augusti.

Läs även andra bloggares åsikter om missbruk, film, droger, narkotika, fördomar, myter