Politiska bloggar » Egypten

Filmrecension: Kairo 678 – skrämmande viktig

Rosemari Södergren — Thu, 01 Mar 2012 18:55:02 +0000

Kairo 678
Betyg 5
Sverigepremiär 9 mars 2012
Regi: Mohamed Diab
I rollerna: Nelly Karim, (Seba), Boushra (Fayza), Nahed El Sebai (Nelly), Omar El Saeed (Omar), Basem El Samra (Adel)

Kairo 678 skildrar tre unga kvinnors liv – Fayza, Seba och Nelly – i Egypten en tid före den arabiska våren. Alla tre kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade i ett samhälle som är oerhört mansdominerande. En av kvinnorna, Nelly, bestämmer sig för att polisanmäla mannen som antastat henne. Polisen vägrar ta emot anmälan, men däremot går det bra att anmäla att hon utsatts för våld.

Nelly är en ganska tuff tjej. Hon jobbar som telefonförsäljare och på sin fritid satsar hon på att bli Egyptens första ståuppkomiker. Hennes pojkvän som också är ståppkomiker stöder hennes satsning. Men det egyptiska samhället vill inte ha någon rättegång om sexuella trakasserier. Nelly blir beskylld för att vilja förstöra Egyptens anseende. Det blir ett enormt tryck på henne från alla håll att hon ska avstå från att ställa förövaren inför rätta.

Fayza är gift med Adel och har två barn. Till skillnad från de två andra huvudpersonerna går hon klädd i slöja som täcker hennes hår och hon går klädd i traditionell muslimsk kappa för att dölja kroppen. Det hjälper inte, hon blir ständigt utsatt för tafsande män på bussen. Bussarna är ständigt överfulla.

De tre huvudrollerna kommer från olika samhällsklasser: Fayza kommer från lågavlönad arbetarklass med ständiga ekonomiska bekymmer, Sabe kommer från överklass och Nelly från medelklass. De har på olika sätt blivit sexuellt trakasserade och tar itu med det på olika sätt.

Kairo 678 skildrar kvinnors situation i ett land där problem med mäns sexuella trakasserier av kvinnor sopas under mattan. De tre unga kvinnorna tar kampen mot den gamla moralen och kvinnoförtrycket, trots gigantiskt motstånd från alla håll i ett samhälle med ett rättsväsende som inte är vana vid att sådana händelser blir offentliga och diskuteras öppet.

Kairo 678 visades i utsålda salonger under Göteborg Filmfestival och den har fått filmpris på filmfestivalen i Chicago och i Dubai.

Kairo 678 är en skrämmande och verklighetsbaserad historia om tre kvinnor och deras kamp för upprättelse och rättvisa kring upprepade sexuella övergrepp. Visst är det en angelägen film, men det höga betyget beror inte på att den är viktig utan på att berättelsen är starkt framförd, dramaturgiskt bra och den förenklar inget utan tar upp problemet ur olika aspekter. Som åskådare känner jag med karaktärerna och kan förstå också de vars reaktioner och åsikter jag inte delar.

Ett extra plus också för den finurlige polismannen som utreder brotten när en av de sextrakasserade unga kvinnorna börjat attackera förövarna med en pennkniv rakt in i skrevet.

Kairo 678 är regisserad av Mohamed Diab som är en av de mest erkända och anlitade manusförfattarna i Egypten. Han kommer från Ismailia, öster om Kairo. Han är ekonomiutbildad på universitet.
Sen många år skriver han för film och tv på heltid. Innan Kairo 678 skrev han manus till fyra långfilmer, regisserade av andra personer. Kairo 678 är hans regidebut.

En stark scen är när Fayza beskyller sina två vänner för att de är medskyldiga till att de trakasserats eftersom de inte klär sig lika strikt muslimskt som hon själv gör.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo 678, film, filmecension, recension, Egypten

Äntligen finns det chans att se film från länder utanför USA och Europa: Nytt bionätverk visar film från hela världen i Sverige

Rosemari Södergren — Thu, 01 Mar 2012 14:44:37 +0000

Den egyptiska filmen, Kairo 678, har svensk premiär den 9 mars. Filmen gick för slutsålda salonger på Göteborgs filmfestival och har fått flera priser.

Filmen är den första i raden av filmer från hela världen som folkrörelsen Folkets Hus och Parker tar till vita duken med hjälp av sitt projekt World Wide Cinema. Idag ser endast en procent av svenska biopubliken film från länder utanför USA och Europa. Det vill Folkets Hus och Parker ändra på.

– Biopubliken i Sverige förtjänar ett brett filmutbud. Det är ett demokratiskt problem att spännande, intressanta och underhållande filmer från hela världen alltid hamnar i skuggan av Hollywood och inte tillgängliggörs för en bred publik. Detta vill vi ändra på, säger Folkets Hus och Parkers vd Lennart Derehag i ett pressmeddelnde:

Förra året hade 240 filmer premiär i Sverige. Av dessa var bara 18 från länder utanför USA och Europa. Dessa filmer stod endast för en procent av biobesöken i Sverige förra året. Det vill Folkets Hus och Parker ändra på genom sitt nystartade filmprojektet World Wide Cinema. World Wide Cinema vill öppna upp biograferna för den film som idag inte visas på svenska biografer. Den stora men ganska osynliga publik som vill se dessa filmer idag är hänvisade till internet, slutna medlemsvisningar eller nischade festivaler.

Smygpremiär:
Första filmen i vårens repertoar är Kairo 678 som distribueras av TriArt Film AB. Kairo 678 har galapremiär 2 mars, 19:00 i Hammarkullens Folkets Hus (Göteborg), 3 mars 19:00 Tegelhuset, Rosengård (Malmö), 5 mars 19:00 Rinkeby Folkets Hus (Stockholm). Nästa film på tur är turkiska Slutstation: Frihet (Kurtulus Son Durak), en svart komedi från Turkiet, till lika delar provocerande som rosenskimrande. Filmen distribueras av Turkiskfilm.

Läs även andra bloggares åsikter om Turkiet, Egypten, film, Folkets hus och parker

Relaterat: Kulturnyheterna

Revolutionens mäktiga kraft

Ronny Åkerberg — Wed, 25 Jan 2012 17:08:00 +0000

...svepte bort diktatorn Mubarak

Idag är det ett år sen den egyptiska revolutionen startade och efter bara 18 dagar av massdemonstrationer och masstrejker så var Mubarak avsatt efter trettio års grym diktatur. Den USA- och väststödde diktatorn fick lämna scenen under trycket från folkmassorna.

Det innebär inte att en folklig demokrati är säkrad. På vissa områden är det till och med värre än under Mubarak. Militären värnar fortfarande om gamla maktstrukturer och vill styra övergången in i banor som säkrar den USA-vänliga överklassens fortsatta styre. Islamister och liberaler spelar under täcket med makten.

Hoppet står naturligtvis till vänstern och arbetarrörelsen som befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Vänstern är den kraft som kan ge den spontana revolten organisation och inriktning på fortsatt revolution.

Läs gärna Per Björklunds analys av den nuvarande situationen: Egyptens revolution - ett år senare.

Svt: Protesterna sprider sig till Palestina

DN DN2 DN3 DN4 SvD AB AB2 AB3 SkD GP Intressant Bloggar om egypten, samhälle, politik,

Bloggat: Medan de faller

Utblick 2012: Mellanösterns nya ordning

Johan Westerholm — Mon, 26 Dec 2011 09:33:00 +0000

Jag fortsätter med min serie ”Utblick 2012” och en fråga av en läsare på Facebook gör att jag utvecklar den utrikespolitiska utblicken än mer. Denna kommer beröra utvecklingen i Mellanöstern.

Den egyptiska andra valomgången gav Muslimska Brödraskapet 40 procent av rösterna vilket är mer än de undersökningar som genomfördes i augusti indikerade. De pekade på ett stöd kring 35 procent. De flesta västerländska medier målade trots detta upp bilden av att valet skulle landat i en majoritet för en sekulär – liberal valseger. Ingenting kunde vara mer felaktigt ansåg jag då (sök på taggen Egypten eller Mellanöstern) och det ser ut som om det jag anade då är det som slår in nu. Muslimska Brödraskapets ställning, samt de salafidiska politiska rörelser som är aktiva, är stark. Mycket stark. Och vad det beror på samt vad gick till val på skall jag försöka förklara.

Dels slår de demografiska förutsättningarna starkt på valresultatet, de protester som genomfördes på Tahir-torget i Kairo var intierade av en mycket avgränsad minoritet i Egypten. Högutbildade ungdomar och inte sällan aktiva över internet kunde de mobilisera sina jämnåriga. Vi skall ha klart för oss att endast ett av tio hushåll i Egypten har daglig tillgång till internet samt endast kanske tre av tio har mobiltelefon. Revolutionen, som kom att kallas Twitter-revolution, hade ingen större förankring utanför storstäderna. Utanför storstäderna härskar andra rörelser med avsevärt större kraft och det är där Muslimska Brödraskapet har sina starkaste fästen.

I alla muslimska länder finns ett nätverk av madrasas, eller Koranskolor. Inte sällan utgör de bredvid den lokala moskén centralpunkten i samhället. Kring dessa institutioner kretsar mycket av livet men framför allt det som är centralt i Islam. Det är varje samhälles centrum för distribution av sociala välfärds- och trygghetstjänster. Som ett litet stickspår så är det inte ointressant att se hur makthavare i andra länder nyttjat detta nätverk. Kemal Atatürk valde att använda det i demokratiseringen och sekulariseringen av Turkiet och skapade en stabil stat, Reshad Pahlavi Shah i Iran skapade istället en parallell struktur och resultatet blev en instabil stat med den iranska revolutionen 1979 som slutligt resultat. Ska sägas att Iran och Turkiets historia löpte tidsmässigt parallellt vid dessa processer. Men, åter till ämnet för dagen.

Social välfärd och social rättvisa är centralt i politisk islam och kopplas till en av de centrala pelarna i varje rättrogen muslims liv. Zakat, eller allmosan. Den rörelse som tydligast representerar, eller ”äger” detta begrepp är – föga förvånade – Muslimska Brödraskapet. Det leder mig till att försöka förklara vad Muslimska Brödraskapet gick till val på. De har tonat ner sitt religiösa budskap i valrörelsen och fokuserat på tre områden:

Social rättvisa
Minskad korruption
Isolering av Israel.

Så, hur kommer då 2012 te sig? Egypten kommer ta steg mot att ytterligare isolera Israel samt att gradvis förflytta konstitutionen mot en religiös utformning. Muslimska Brödraskapet är inte den största påhejaren av det senare, det är salafiderna. Salafidiska partier som tog uppemot 25 procent av rösterna i valet. Det naturliga för Muslimska Brödraskapet vore att söka stöd hos dessa mer extrema partier men jag, och fler med mig, bedömer att Muslimska Brödraskapets mer pragmatiska grenar väljer att söka stöd i det politiska mittfältet den första mandatperioden. De har insett att efter decennier av sekulär korrumperad diktatur så är valresultatet lika mycket en pendel till den andra extremen, politisk islam, som ett faktiskt stöd för dess politik.

Min bedömning, nu senast med valresultatet i Marocko som liknar det i Egypten, är att vi kan se motsvarande utveckling i hela Mahgrib eller Nordafrika. Vi kommer att se hur Israel isoleras från sina grannar allt mer men, bedömer jag, inga öppna strider om inte Israel överreagerar på olika former av utspel och handelshinder. Vi kommer se hur tidigare handelsavtal antingen sägs upp, förstatligas samt att en hel del av tidigare handelspartners rensas ut. Frågan är inte heller här, i likhet med Eurons framtid, om när eller om – frågan är med vilken dramatik.

Det kommer mest sannolikt komma någonting till i detta ämne men detta var ett av de perspektiv jag går in i 2012 med. Förhoppningsvis kommer jag skriva om vårt närområde i nästa postning. Jag har även här kvar två postningar om svensk inrikespolitik, en om Alliansen och del två av Socialdemokraterna. Den senare även den föranledd av en av mina läsares frågor.

Andra i samma serie:

Utblick Euron och finansmarknaderna

Utblick Socialdemokraterna

Bokslut Utrikes och Säkerhetspolitik

Bokslut Alliansen

Bokslut Socialdemokraterna

Mellan revolution och kontrarevolution

Ronny Åkerberg — Sat, 03 Dec 2011 14:48:00 +0000

...massorna måste ta ledningen och makten

Den egyptiska revolutionen är bipolär. Ena dagen: aktivister skakar i okontrollerade spasmer efter att ha inhalerat arméns giftiga tårgas på Tahrir. Nästa dag: hemmafruar och studenter, gatuförsäljare och sekreterare strålar av lycka och stolthet när de köar till landets första fria val. Motsägelserna i förloppet är så djupa, skiftena så snabba, att det är svårt att se och följa en linje. Den svårigheten drabbar inte minst revolutionärerna själva. Från de mest radikala grupperna på Tahrir, inklusive trotskistiska Revolutionära Socialister vars position på gatan blir allt starkare, har en uppmaning till valbojkott utgått. Den har fallit för döva öron.

Argumentet har varit att ett val under militärstyre enbart tjänar till att legitimera juntan, men det missar flera avgörande faktorer: det parlament som nu långsamt växer fram kommer att ha en folklig legitimitet som inget egyptiskt parlament haft sedan Nassers dagar. Med all sannolikhet kommer det att hamna i konflikt med juntan, om juntan insisterar på att behålla den exekutiva makten för sig själv.

Om då detta parlament domineras av islamister är det de – inte socialister, inte liberaler, inte sekulära nationalister – som, med goda skäl, kommer att framställa sig som den folkvalda rösten med rätt att styra landet. Från den plattformen kommer de att kunna leda revolutionen in i banor som progressiva krafter inte vill se: att lämna walk-over genom en valbojkott kan visa sig vara en katastrofstrategi.

Sedan den egyptiska revolutionen flammade upp igen – med massdemonstrationer, kravaller och sit-ins över hela landet – har dess djupaste paradox åter kommit i dagen. Masskampen och självorganiseringen befinner sig på en extremt hög nivå, men man hittar inget sätt att ta över statsmakten. Förra gången, efter Mubaraks fall, hamnade makten i arméns händer; nu ser den ut att glida över till opportunistiska och halv-kontrarevolutionära Muslimska Brödraskapet och/eller till de ultrareaktionära salafisterna. Liksom i februari går därmed Tahrir miste om den faktiska ledningen av landet – trots att revolutionen är så enastående folklig, envis, rentav permanent.

Den cementerade paradoxen bäddar för nya utbrott. Varken armén eller islamisterna kan lösa de uppgifter massorna ställde sig själva i januari och nu återigen i november. De kan inte och kommer inte att genomföra någon genomgripande demokratisering av det egyptiska samhället, bryta den härskande klassens makt, omfördela resurser till bönder, arbetare och arbetslösa eller ens – islamistiska fraser till trots – göra Egypten till en verklig motmakt mot USA och Israel. Missnöjet lär därmed fortsätta att bubbla. Och för varje ny eruption skaffar de egyptiska massorna nya erfarenheter. Det är bara att hoppas att de snart också hittar ett sätt att ta ledningen och makten.

Ursprungligen ledare i veckotidningen Internationalen vecka 48/2011

AB AB2 AB3 DN DN2 DN3 DN4 SvD SvD2 GP SkD HD D Svt Intressant Bloggar om egypten, revolution, samhälle, politik,

Bloggat: Svensson,

Skriv på för Egyptens fängslade bloggare!

Henrik Alexandersson — Thu, 01 Dec 2011 13:17:00 +0000

Klicka - läs - handla!

Solidaritet med Egyptens folk

Ronny Åkerberg — Mon, 21 Nov 2011 19:44:00 +0000

Egypt: Appeal for International Solidarity MobilisationHundreds of thousands of protesters are braving tear gas, rubber bullets, water cannon and live ammunition in demonstrations against the ruling military council in Egypt. By late on 20November there were an estimated 100,000 in Tahrir Square according to eyewitness accounts and thousands protesting in every major city in Egypt. Their demands are clear: the downfall of Marshal Tantawi and Mubarak’s generals. As of Monday around 25 people at least had been killed and 1000 injured.

The Egyptian Federation of Independent Trade Unions issued a call on Saturday 19 November to its 1.4 million members in affiliated unions to join the protests in Tahrir.

Our brothers and sisters in Egypt inspired us all with their courage over the past ten months. Without them, would we have seen the Occupy movement? How would our own struggles against austerity and cuts look without the model of the Egyptian revolution, and the knowledge that ordinary people can change the world?

If you are organising a protest or a picket, particularly if you can mobilise support from the trade union movement in solidarity with the call from the Egyptian Federation of Independent Trade Unions, please let us know. We will list as many protests as we can on this page. Either leave a comment on this page or email menasolidarity@gmail.com. Send us pictures and we will publish them too.

Demonstrations organised worldwide in support of protests in Egypt against the Supreme Council of the Armed Forces.

Hämtat från MENA Solidarity Network

Solidaritet med Egypten facebook.

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB AB2 GP HD SkD Intressant Bloggar om egypten, samhälle, politik,

Bloggat: Jinge, Röda Lidköping, Annarkia, Svensson,

Om DN:s ledarredaktions oskarpa och föga trovärdiga Mellanösternanalys…

Martin Moberg — Mon, 12 Sep 2011 17:45:00 +0000

Jag har under dagen läst Dagens Nyheters ledare och idag den 12 september handlar den om Mellanöstern det som har skett och som pågår, för man menar från sagda ledarredaktions sida att freden den är bräcklig. Det fokuseras på det som har hänt i Egypten och stormningen av den israeliska ambassaden där, men det är en förvirrad analys som jag har läst. För den är både oskarp och föga trovärdig eftersom det är en som jag ser det ytterst grund och historielös analys, vilket också Johan Westerholm har noterat och han anför följande klockrena kommentar varför det förhåller sig så:

Det DN skriver är så sant, så sant. Men DN:s historia som cyklopisk bejakare av USA:s och Storbritanniens tidigare politik i Mellanöstern så sprider sig obehaget och känslan av en allt annat än självständigt tänkande redaktion. De bejakar nu USA:s och EU:s demokratiska agenda i Mellanöstern. På samma sätt som de tidigare ställde sig i främsta ledet för densamma. När den hade en helt annan prioritering än dagens. Hur realistiskt är det att detta kommer inträffa frågar jag mig. DN är kanske den tidning som försvarat USA och EU minst kritiskt av alla dagstidningar. Ett USA och ett EU som in i det sista gav diktatorer som Khadaffi sitt fulla – och oreserverade stöd genom organisationer som MI6 och CIA.

Just så ser jag också på det som DN:s ledare idag har skrivit och vill man uppnå demokrati i Mellanöstern är det bäst att inte storma in likt en elefant i ett glashus som verkar vara den linje som man förfäktar. För det är inte alltför länge sedan som samma omvärld däribland ett flertal europeiska länder och USA mer eller mindre gullade med den nu avsatte diktatorn Muammar Gadaffi och att då "lära" t ex Egyptens eller Libyens folk hur demokrati ska vara nej det håller inte. Peter Johansson har också skrivit om DN:s ledare och ställer kort den retoriska frågan saknar DN Mubarak...?

Bloggat: Kristian Krassman om att Larsson avgår som minister, Alliansfritt Sverige om sänkt krogmoms kallas ungdomssatsning, Kulturbloggen om också ett sätt att satsa på ungdomar - fler kan äta ute oftare, Scaber Nestor om tänker Bildt låta journalisterna dö för att rädda sitt eget skinn?, Peter Högberg om att nu har det gått mer än 100 dagar, Sandro Wennberg om att operation rädda prinsessan Toadstool har långt kvar, Peter Andersson om ett Lööftesrikt opinionsläge för centern?, Kristian Krassman om att en avgiftsfri skola är INTE en detalj, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Intressant?

Blogglästips – om Mellanöstern och ett helt annat ansikte på den arabiska våren…

Martin Moberg — Sun, 11 Sep 2011 15:35:00 +0000

Det är snart dags för mig att ta ett litet uppehåll tills imorgon bitti vill säga, men innan dess är det dags för ett blogglästips. Det har som bekant hänt en hel del i Mellanöstern för att uttrycka det milt med alltifrån fullskaligt inbördeskrig i Libyen där Gadaffi och hans regim jagats på porten till stora demonstrationer i Syrien och i Egypten. Vad har egentligen hänt med den arabiska våren som såg så hoppingivande ut för inte så länge sedan, vart är den på väg och agerar våra utrikespolitiska företrädare på ett klokt och genomtänkt sätt? Johan Westerholm som skrivit det inlägg, som jag tipsar om, anför följande:

Med de senaste dygnens händelseutveckling blir det mer och mer klart i vilken riktning den arabiska våren utvecklas. Väst, främst USA, missade tåget genom att inte sjösätta en massiv Marshallplan i samband med Mubaraks fall. Mer fundamentalistiska krafter har nu initiativet mycket tack vare sin omfattande sociala verksamhet. Det ser ut som att Netanahu inser att händelseutvecklingen inte är på Israels sida nu, militärregimen i Egypten anpassar sig mer och mer till folkopinionen och den förbindliga ton som nu sätt upp kan sannolikt visa sig otillräcklig. Vi saknar idag en beredskap för vad som komma skall. Min partikamrat Urban Ahlin skriver i Sydsvenska Dagbladet om att vi måste möta terror med öppenhet och det är väl bra att han tycker det. Något annat skulle vara rent häpnadsväckande. Det tycker sannolikt en förkrossande majoritet av svenska väljarkåren. Men var är den övriga analysen och problemformuleringen i vårt idépolitiska arbete?

Jag gör förstås som jag brukar och rekommenderar varmt att du läser hela Westerholms inlägg, som på ett lysande sätt ger en bild av en mångfacetterad region vars omvälvning bara är i sin linda. Hur det kommer att sluta vad gäller efterspelet till den ambassadstormning mot Israels Egyptenambassad, som skedde i Kairo igår är i dagsläget svårt att sia om; men liksom Westerholm kan jag märka en begynnande nervositet hos de israeliska och egyptiska företrädarna som anför en i sammanhanget försonande ton alltmedan Bildt och Ahlin än så länge inte fullt ut har talat ur skägget...

Bloggat: Staffan Lindström om fackförbund som bidrar till systemskifte - är det medvetet? (läs!), Claes Krantz om kommer socialdemokratin att agera för mänskliga rättigheter i Bahrain?, Peter Andersson om sociala medier och undervisningen, Enn Kokk om två gamla vänsterförlag som förenar sina krafter, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Haaretz 1, 2, Jerusalem Post

Intressant?

Utrikes- och säkerhetspolitik: Mellanöstern – En arabisk vår med ett annat ansikte

Johan Westerholm — Sun, 11 Sep 2011 06:51:00 +0000

Jerusalem Post rapporterar idag på morgonen om eftermälet till de oroligheter som resulterade i att den Israeliske ambassadören tvingades fly från ambassaden i Kairo. Oroligheter som krävde två dödsoffer och runt 400 skadade. Premiärminister Netanahus uttalande är mindre aggressivt än tidigare i motsvarande situationer och hyllar fredsavtalet mellan Egypten och Israel som centralt för bägge nationerna. Det är inte utan att jag kan spåra en begynnande nervositet i den nya – mer förbindliga – tonen. USA:s reaktion är i allt väsentligt mer sträv, de kräver att Egypten skyddar Israels intressen på Egyptiskt territorium, skulle de inte lyckas med detta kommer det följas av ”konsekvenser”.Samtidigt kan jag i Haaretz läsa en krönika som fler svenska journalister och nyhetsredaktioner borde ta del av signerad Ari Shavit.

Ari Shavit skriver klokt och inte utan syra om att med de senaste händelserna i Kairo så visar nu den ”Arabiska våren” sitt sanna ansikte. President Obama visade sig alltför upptagen med 1967 års gränser mellan Israel och det eventuellt blivande Palestina istället för att sjösätta den Marshall-plan som skulle kunnat föra in Egypten på en annan kurs när vägvalen var flera. Nu ser det inte bättre ut än att det är i senaste laget. Jag skulle säga för sent för att ändra kurs.

För att försöka förstå vad som händer nu så måste vi gå tillbaka i drygt 200 år i tiden. Tidpunkten för starten på mitt resonemang är 1798 och slaget vid Nilen där Napoleon besegrade en flerfaldigt större mameluk-armé. Under den tid som följde efter detta nederlag påbörjades en idépolitisk debatt som baserades på frågeställningen varför Europa kunnat exploatera naturvetenskaperna så pass mycket bättre trots att kunskapen om dessa hade sin källa i det som kallas den bördiga halvmånen och Islams vagga. Vissa hävdade att Islam som religion blivit kvar i en tidsbunden form och begränsat vetenskaperna, andra hävdade att regionen avvikit från profeten Mohammeds ”Sunna” – eller tradition – och därmed dränerats på sin styrka. Vi skall även vara medvetna om att det kanske viktigaste bidraget Napoleon gjorde till regionen var att han tog med sig tryckpressen. Tidigare hade det skrivna ordet varit förunnat några få – med tryckpressen kunde en idédebatt föras i bredare termer än tidigare och omfatta fler. Känns utvecklingen igen? Luthers katekes hade inte fått den spridning den fick 250 år tidigare om han inte varit samtida med Gutenberg. Införandet av tryckpressen förde med sig i bägge fallen en reformation och – en motreformation. I Europa blev det i praktiken reformisterna som gick segrande ur med en försvagad kyrka, i Mellanöstern blev det motsatt resultat.

Idéer som har sin grund i Hanbalismen och Wahhabismen, fundamentalistiska och till del militanta motreformrörelser, fick med tryckpressen spridning som motreformistisk kraft vilket resulterade i att denna inrikting blev förklarad statsreligion i Saudiarabien 1932. Wahhabismen och den kanske än mer extrema Deobandismen ligger till grund för Usama bin Ladens idépolitiska utveckling och världsbild. I Egypten kom Muslimska Brödraskapet att födas några år tidigare, 1928, ur samma idépolitiska strömning.

Under efterkrigstiden kom MB att förbjudas i Egypten men den idépolitiska debatten har fortsatt på lärosäten. MB har, genom koranskolor och moskéer, en omfattande social verksamhet utanför storstäderna vilket gör att kombinationen mellan att ha ett starkt fäste i storstäder som Kairo, Alexandria och Suez så är de uppskattade även i mer glest befolkade områden. Att de har ett starkt stöd bekräftas i den undersökning som genomfördes i somras som ger MB mellan 35 procent i direkt stöd upp till 60 procent som uttrycker ”sympati” för idéerna de företräder som helhet. Det vi ser är med andra ord till del en motreaktion till följd av decennier av sekulär diktatur. Diktaturer som aktivt bejakats av bland annat USA, Ryssland och Kina (de senare mer diskret skall sägas).

Med de senaste dygnens händelseutveckling blir det mer och mer klart i vilken riktning den arabiska våren utvecklas. Väst, främst USA, missade tåget genom att inte sjösätta en massiv Marshallplan i samband med Mubaraks fall. Mer fundamentalistiska krafter har nu initiativet mycket tack vare sin omfattande sociala verksamhet. Det ser ut som att Netanahu inser att händelseutvecklingen inte är på Israels sida nu, militärregimen i Egypten anpassar sig mer och mer till folkopinionen och den förbindliga ton som nu sätt upp kan sannolikt visa sig otillräcklig.

Vi saknar idag en beredskap för vad som komma skall. Min partikamrat Urban Ahlin skriver i Sydsvenska Dagbladet om att vi måste möta terror med öppenhet och det är väl bra att han tycker det. Något annat skulle vara rent häpnadsväckande. Det tycker sannolikt en förkrossande majoritet av svenska väljarkåren. Men var är den övriga analysen och problemformuleringen i vårt idépolitiska arbete? Förändringarna i Mellanöstern, som socialdemokratin historiskt har starka band med, är i praktiken noll och intet och är det så att det pågår någon form av politiskt analysarbete i mitt parti så sker detta bakom lite väl effektivt reglade dörrar. Om så är fallet kan jag informera partiledningen att den tystnad som präglar relationen gentemot partiets medlemmar inte duger i dagens alltmer individualiserade samhälle samt att såväl SMS, mail som sociala medier är etablerade i kommunikationen med och mellan medlemmar. Uppenbarligen har denna insikt inte landat hos den eller de som arbetar med vårt utrikespolitiska program.

Inte heller Carl Bildt tycks kunna briljera som förr. Tystnaden är påtaglig från Arvsfurstens palats. Men mest kritisk är jag mot journalistkåren som inte förmår rapportera eller analysera något mer än hur många som skadades i den senaste demonstrationen.

Voice of America (MB sociala verksamhet), Muslim Brotherhood, BBC, Wahhabism (Wiki), Haaretz, JPost,, Ari Shavit (Haartez)