Politiska bloggar » Ekonomisk politik

Om Borgs väldiga krumbuktande i SR P1 igår…

Martin Moberg — Fri, 04 May 2012 06:12:00 +0000

Igår eftermiddag var det dags för finansminister Anders Borg (m) att möta socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson i en radiosänd debatt i SR:s P 1 med anledning av att nu har dels den moderatledda minoritetsregeringen lagt fram sitt vårbudgetförslag och dels har S gjort detsamma. Det var en debatt där det vart tydligt redan från start att Borg inte alls ville diskutera det faktum att den regering som han sitter med i helt har misslyckats med jobben, framför allt ungdomsarbetslösheten trots att Andersson var på honom om detta. Det andra som Borg inte ville prata särdeles mycket om är den djupa splittring som råder i regeringen i frågan om ungdomslöner, där både Annie Lööf (c) och Jan Björklund (fp) vill se sänkta löner för unga ja t o m ska ingångslönerna generellt sänkas (!!) och frågan är var står egentligen moderaterna i denna fråga? Moderaterna är ett parti som förr om åren inte varit direkt avvisande till att sänka löner för det ger ju så många jobb jo tjena. Men inga besked gavs utan här duckades det från finansministerns sida och bortförklaringarna eller skönmålningarna ska jag säga var desto fler än konkreta svar på de berättigade frågor som ställdes om arbetslösheten och ungdomslönerna. Hans Bülow skriver på Sydöstrans ledarsida idag att Borg påminde om Bagdad-Bob och anför följande analys till stöd för det: Anders Borg håller på att utvecklas till en skrävlare om den svenska ekonomins tillstånd. När nästan alla bedömare utanför regeringskretsen ser en växande massarbetslöshet i Sverige ser Borg ett Sverige som det lysande undantaget i ett krisande Europa. Om han fortsätter med den retoriken riskerar han bli en svensk motsvarighet till Bagdad-Bob.
Ja det vart mest en massa tomt skryt från Borgs sida och mitt intryck efter att ha lyssnat till denna debatt är att socialdemokraterna med Magdalena Andersson som ekonomisk-politisk talesperson har lyckats att lägga sig på en nivå som väl matchar Borgs. Det som nu Andersson har att fortsätta med är att upprätthålla trycket på finansministern i frågan om jobben och ungdomslönerna, att till höstens budgetarbete som kommer att kunna bli mer handfast och konkret ta fram bra underlag för hur S vill ta tag i ett mycket allvarligt samhällsproblem, massarbetslösheten som Borg viftade bort i sin desperata strävan att till varje pris och med alla medel skönmåla läget, som är allt annat än bra. Det som gör att Borg inte vill eller kan svara på de frågor som ändå ställdes om det som berör människor (sysselsättningen) är att den moderatledda minoritetsregeringen helt har kört soppatorsk, det finns inget mer att komma med vare sig idéer för vart Sverige ska färdas framgent eller visioner om hur samhället ska kunna byggas starkt och sammanhållet med fler och juste jobb. Det har däremot S med en tydlig vink i sin vårbudgetmotion om att det är jobb och kunskap som ska vara prio ett. Jag ser därför med stor tillförsikt framemot höstens (S) budgetmotion...

Rekommenderad läsning: Helena Ericson om den moderata "sanningen", Anna Ardin om att välfärden är för viktig att skötas av bara staten och kapitalet, Alliansfritt Sverige om att alliansen bekämpar ungdomsarbetslösheten genom att besöka matbutik, Leine Johansson om att allmosor skapar inga jobb, Veronica Palm om att (S) säger nej till en återinförd fastighetsskatt, Martin Moberg om den sjuka sjukförsäkringen som inte tar några som helst hänsyn..., fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Östran, Norrländska socialdemokraten, Västerbottens folkblad, Gotlands folkblad 1, 2

Intressant?

Om Borgs väldiga krumbuktande i SR P1 igår…

Martin Moberg — Fri, 04 May 2012 06:12:00 +0000

Gröna kvinnor: Feminism en hörnsten i grön ekonomi

Debatt — Thu, 03 May 2012 23:30:31 +0000

Kvinnors villkor och perspektiv aktualiseras endast undantagsvis i dagens ekonomiska politik. I en grön feministisk ekonomi tillmäts sociala villkor lika stor betydelse som miljö och ekonomi, skriver Ewa Larsson ordförande Gröna kvinnor.

Nu är det tjugo år sedan första Riomötet då världens länder enades om att miljö skulle vara ett gemensamt politikerområde. Fem områden definierades för hållbar utveckling varav två gjordes mätbara. Uppföljning sker i sommar på FN:s konferens Rio+20. Två områden ligger i fokus: Grön ekonomi och institutionella strukturer för uthållig utveckling. Gröna kvinnor kommer vara på plats; vi kräver jämställda strukturer där minst femtio procent kvinnor medverkar i omställningen på sina villkor och en grön feministisk ekonomi där sociala villkor tillmäts lika betydelse och värde som miljö och ekonomi.

Kvinnor och män påverkar samhället olika genom sina olika erfarenheter och livsbetingelser. Generellt har män mer pengar och spenderar dem klimatbelastande. Män styr till överväldigande del över den politik som kan sätta regler för oetisk och miljöskadlig verksamhet och de äger och styr över det näringsliv som orsakar klimatförändringar.

Detta görs utifrån spelregler som är satta att maximera vinst i alla led utifrån en gammal förlegad och ohållbar nationalekonomisk grundsyn baserad på tankar skapade utifrån en teoretisk bild av en verklighet som aldrig har existerat.

Sveriges riksbankschef ansåg i början av 2010 att ”vi går mot striktare regler inom det finansiella systemet” och uppmanade banker till att ha större buffertar för att täcka de risker de tar. Vad han inte sade är att banker sedan tio år tillbaka även har rätt att spekulera och investera med kundernas lönekonton. Initiativ kom samtidigt från Baselkommittén att skärpa de internationella kapitalkraven. Världsbanken uppmärksammade att bättre beredskap behövs. Inget av de organ som har att påverka bankerna har uppmanat dem att ta mindre risker. Inte ett ord sägs om att bankerna själva kan ta investeringsansvar för klimatförändringar och social utslagning.

Om penningplacerare, stora som små, i stället väljer att placera sina pengar i banker som tar socialt och ekologiskt ansvar skulle självsanering uppstå. Några styrmedel, som att styrelser i företag görs ansvariga för skador de orsakat och att mindre banker befrias från en del, skulle självklart underlätta omvandlingen.

Gröna kvinnor argumenterar för att även aktieägande ska följas av ett ansvar, inte bara för vinsten utan också för företagets sociala och ekologiska beteende. Det stödjer inriktningen till socialt företagande. Basen i det sociala företaget är delaktighet och återinvestering i egna eller liknande verksamheter. Affärsidén är en kombination av demokrati med egenmakt och självhjälp. De sociala företagen binder ihop entreprenörskap med individens behov av arbete och samhällets behov av varor och tjänster. I Europa har sociala företag redan skapat hundratusentals nya jobb.

Modiga politiker utan eget intresse i storbankerna, bör omgående stärka förutsättningarna för nya hållbara banker. De gemensamma spelreglernas grundförutsättningar kräver ett utvidgat ansvar. Annars blir det inget kvar åt kommande generationer och deras behov.

Gröna kvinnor fokuserar på vad köns- och samhällsroller betyder i omställningsarbetet. Dagens problemformuleringar, de institutionella lösningarna och målformuleringarna kan få oss att tro att samhället består uteslutande av män. Kvinnors villkor och perspektiv aktualiseras endast undantagsvis och då främst som offer. Nationalekonomin bidrar till detta genom att utgå från att det bara är dagens satta priser som uttrycker verkliga värden.

I dag får allt fler kvinnor världen över möjlighet att utbilda sig och kan ta egen plats inom politik och näringsliv och formulera sina värden utifrån egna erfarenheter. Kvinnan och feminismen är en del av lösningen att tillsammans och rättvist fortsätta den omställning som redan pågår.

Om detta vill vi samtala med dig om på ABF kl 12.45 den 5 maj på Feministiskt Forum.

Ewa Larsson, ordförande Gröna kvinnor, samhällsvetare, Waldorflärare, tidigare riksdagsledamot och M.GEI, Full Professional Membership of the Green Economics Institute in Oxford.

Det handlar om fler och juste jobb förstå(s), hajar du Kent Persson?

Martin Moberg — Thu, 03 May 2012 06:51:00 +0000

Det är dagen efter socialdemokraternas vårbudgetmotion presenterades och de surmulna moderaterna kunde inte sin vana trogen beskylla S för att lägga ofinansierade förslag eller bidragssatsningar, för det som socialdemokraterna vill satsa på är att höja efterfrågan på arbetskraft något som alltså skapar fler och juste jobb. Men istället blir det purkna kommentarer från M:s partiledning om att det där har vi i alliansen tänkt genomföra eller det har vi redan gjort m m. Eller så tramsar man till det genom att försöka måla upp satsningen på ett utbildningskontrakt för alla unga upp till 25 år och som inte har gymnasiekompetens till att vara en form av "skolplikt", något som partisekreteraren i moderaterna Kent Persson vill förmå oss att tro samtidigt som han kastar fram räkneexempel, som ännu inte har redovisats hur dessa beräkningar gjorts samt från vilka källor som har använts. Det är slående hur byxis högern är för det faktum att nu Stefan Löfven och Magdalena Andersson slagit fast att det är jobben och kunskap som vi ska satsa på för att komma i ett bättre konkurrensläge gentemot omvärlden, för konkurrensen finns där och den tar ingen semester. För mig är det viktigt att arbetskraften är rustad för att morgondagens arbetsmarknad kommer att ställa krav på den enskilde och jag läser ett inlägg som Roger Jönsson har skrivit där följande slutsats är det som jag också står denna dagen efter: Alliansens gnäll och ovilja att göra upp med socialdemokraterna om hur arbetslösheten ska kunna gå ned ligger den sidan i fatet. Det är smart att komma med de förslagen som socialdemokraterna gör. De är spetsiga, vidareutvecklar delar av regeringens politik men det finns också nya förslag. Genom att gnälla på detta, säga nej till förslagen och hota med att den politiken leder till ökad arbetslöshet visar regeringen att man inte är mogen att leda landet. En smart statsminister hade i detta läget tagit emot den utsträckta handen och visat på politisk mognad. Det görs inte.
Nej, för istället står sagde moderate statsminister och hans partisekreterare Kent Persson vid sidlinjen med sura sura miner och låter bistert meddela att det är inget nytt som kommit i S vårbudgetmotion och att deras egen förträfflighet är så mycket viktigare att framhålla. Mmm just det en massarbetslöshet som ökar och ökar, fas 3 placeringarna tränger undan de juste och riktiga jobb som kunde funnits istället, de utförsäkrade sjuka som vid månadsskiftet mars/april var drygt 61 200 visar ingen tendens på att minska...ja exemplen på den moderatledda minoritetsregeringens "förträffliga" politik kan göras lång och det är imponerande om nu man diggar en samhällsmodell där den som har mest får mer på den mest utsattes bekostnad. Det ställer inte socialdemokraterna upp på, ty man vill ha ett samhälle där vi hjälps åt den enskilde och staten tillsammans på lika villkor, för så blir det ett samhälle där jobben blir fler och klyftorna minskar. Det har alltså inte vare sig Reinfeldt eller Persson förstått sig på, därav deras buttra reaktioner samt försök till desperata motspinn. Ja, inte undra på att de tar till sådana grepp i debatten eftersom det ser ut som det gör och det gäller att försöka kasta om fokus på någon annan, det egna ansvaret talas det tyst om...

Rekommenderad läsning: Peter Andersson om S med jobbpolitik - i ett Sverige som lovats arbetslinje, Alliansfritt Sverige om att S lever inte upp till M:s förväntningar, Peter Högberg om självklart skolplikt, Anna Vikström om S vårbudgetmotion - forskning viktigt, Göran Johansson om hur upphandlingspolitik pressar arbetsvillkor till botten, Martin Moberg om att ingen är vän med en fattig, Löntagarbloggen om att 1 majtågen samlade tusenden, LO-bloggen om från Ådalen till finanspakten, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: SR, Sydöstran 1, 2, Folket, Folkbladet, Dala-demokraten, Västerbottens folkblad 1, 2, Arbetet 1, 2, 3, KvP, Värmlands folkblad, Norrländska socialdemokraten, Piteå-tidningen, Gotlands folkblad 1, 2, Ab, Länstidningen, Arbetarbladet, Dagens Arena 1, 2, Östran, Dagbladet 1, 2, GP, RoD, Expr, SVT 1, 2, 3, SvD, DN 1, 2

Intressant?

(S): Utbildningskontrakt för unga – första stegen bort från skyhög ungdomsarbetslöshet…

Martin Moberg — Wed, 25 Apr 2012 08:17:00 +0000

För en liten stund sedan presenterade socialdemokraterna delar av den vårbudgetmotion, som är ett svar på den moderatledda minoritetsregeringens ytterst innehållslösa vårproposition som lades fram för drygt två veckor sedan. Men trots att socialdemokraterna enligt gällande regelverk är helt bundna av det som sagda regering lagt fram, så var det som Stefan Löfven och Magdalena Andersson förde fram idag avsevärt mycket bättre än finansminister Anders Borgs (m) floskler i riksdagen i samband med att vårproppen presenterades. På dagens presskonferens som startade för en liten stund sedan presenterade alltså Löfven och Andersson följande förslag riktat till de unga i form av ett utbildningskontrakt: Kontraktet vänder sig till den som är arbetssökande, under 25 år och inte har fullgjort gymnasiet. Den som är ung och söker jobb erbjuds:

Jobb enligt "Västeråsmodellen" med avtalsenlig lön på halvtid och studier på halvtid. Praktik hos privata eller offentliga arbetsgivare samt studier på halvtid eller deltid. Utbildning på heltid, vid komvux, yrkes-vux eller folkhögskola. Ett särskilt studiestöd eller förhöjt studiebidrag.

Enligt de lagar och regler som finns idag villkoras ersättningar från det offentliga med att utbildningskontraktet fullföljs. Kontraktet ska både gälla nya insatser med jobb och praktik samt den befintliga arbetsmarknadspolitiken, t ex arbetsmarknadsutbildningen.

Det är enligt mitt sätt att se på det ett bra första förslag, som är det första steget mot att ta tag i det stora samhällsproblem som ungdomsarbetslösheten de facto är. För vi har inte råd med att låta en hel generation hamna utanför arbetsmarknaden och för att man ska kunna få en ärlig och juste chans till ett riktigt jobb, behövs det utbildningsinsatser. Detta utbildningskontrakt som Löfven och Andersson nu på förmiddagen presenterade är sålunda det som den moderatledda minoritetsregeringen inte har förstått behövs för att komma bort från massarbetslöshetsträsket, där allt fler unga fastnar. Jag kommer förmodligen att återkomma till detta under dagen och i nästa vecka är det så dags för presentationen av hela socialdemokraternas vårdbudgetmotion, en motion för kunskap och arbete...

Bloggat: Peter Högberg om att det handlar om utbildning om jobben ska ska till, HBT-sossen om utbildningskontrakt, Monica Green om hellre sammanhållen skola än en sorteringsskola, Göran Johansson om att regeringens arbetslinje finns inte, Tokmoderaten om mitt i allt eehhh, ahhh, ööhh...., Martin Mobergs betraktelser om ideologiska skygglappar ko(m)binerat med tystnad, Ingvar Persson på Ab:s ledarblogg om välkommen tillbaka Sanna Rayman, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Dagens Arena, Ab, RoD, Arbetet, SVT, DI, DN 1, 2, 3, Sydöstran, HP, SR, Norrländska socialdemokraten, Corren, Socialdemokraterna, Ab, Västervikstidningen, Expr

Intressant?

Bitsk och saklig kritik mot Borg (m) och mot S…

Martin Moberg — Tue, 24 Apr 2012 14:15:00 +0000

Det är ofta så att kritik biter olika beroende på hur denna framförs och framför allt av vem, är det någon som står långt ifrån den ståndpunkt som man råkar ha är det oftast lätt att slå dövörat till och låtsas som det regnar. Det i sig gör att kritik mot en politisk meningsmotståndare inte kan ha vilken mosar inställning som helst utan det krävs saklighet och så konkreta exempel som visar på tillkortakommandena hos den eller dem som kritiken riktas mot. Det tarvar också att man kan lägga bra motförslag som alternativ till det som är uppenbart fall, en nog så svår men nödvändig konst. Men med det sagt så ska jag gå in på kritik som kommer riktigt nära ifrån och som kanske t o m blir svår att ducka för, ty sådan är den kritik som Lars Calmfors levererar mot finansminister Anders Borg (m) och den dogmatiska inställning som den förda politiken bygger på. Det som man ska komma ihåg är att Calmfors fram tills för ett drygt år sedan har varit ordförande för det finanspolitiska råd, som Borg såg till att sjösätta strax efter det att den moderatledda regeringen vann valet 2006 då som majoritetsregering. Vilket gör att när så Calmfors listar de tillkortakommanden som de facto finns i den förda politiken, ja då blir det riktigt pinsamt för Borg. Men inte bara för honom, socialdemokraterna får också de en uppsträckning, Ett Hjärta Rött skriver: Calmfors riktar i sin artikel (outtalat) udden mot den upphöjda bild media, oppositionen och allmänheten har av Anders Borg som en allsmäktig ekonomisk ”expert” som gör allting rätt och aldrig får kritiseras eller ifrågasättas. Essensen av Calmfors kritik är att hjälteglorian egentligen aldrig borde ha satts på Anders Borgs huvud. Enligt Calmfors har det mesta gått snett under Anders Borgs år vid rodret; krispolitiken, arbetslinjen, sjukförsäkringen, a-kassan och skattepolitiken. Kritik riktas även mot en socialdemokrati som ”av taktiska skäl” inte kan eller vågar kritisera Borgs politik.
Det är en kritik som sträcker sig över hela den ekonomiska politik, som ytterst är finansministerns ansvar och här har socialdemokraterna en alldeles lysande chans men också ett ansvar att visa på att det går att vandra en annan väg. En väg mot ett mer jämlikt och solidariskt samhälle, ett samhälle där den demokratiska socialismen gör att de juste och riktiga jobben blir fler, där den som är sjuk och/eller arbetslös får ett tryggt inkomstskydd att falla tillbaka på och istället kan koncentrera sig på att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen. Att låta högerns ekonomiska politik vara kvar som rättesnöre vid en eventuell socialdemokratisk valseger 2014, håller inte för då ger vi socialdemokrater högern rätt i sin strävan att splittra upp samhället mellan de som har och de som inte har. Rädslan verkar vara att om vi går in och höjer skatterna med si och så många miljarder så röstas det bara på moderaterna, nej det tror jag inte alls på för det handlar om att förklara utifrån en visionär och konkret berättelse om det jämlika och solidariska samhällets uppenbara fördelar, där vi hjälps åt efter bärkraft och får tillbaka efter behov. Klarar Stefan Löfven av det, vilket jag tror är fullt möjligt och nödvändigt, så behöver vi inte acceptera i stort sett alla de skattesänkningar med mera som den moderatledda minoritetsregeringen har drivit igenom allt som behövs är att våga vara socialdemokrater...

Bloggat: Peter Högberg om Astrid, Svensson och lite folkhälsa, LO-bloggen om snart dags för (S) att sluta leka "följa John?", fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: DN 1, 2, SvD 1, 2, Arbetet 1, 2, TV 4 News, SVT, SR 1, 2, Ab 1, 2, 3, 4, 5, RoD 1, 2, Expr 1, 2, 3, 4

Intressant?

Köphets går före fall

Per Wirtén — Fri, 20 Apr 2012 23:30:24 +0000

Det prestigeladdade modeföretaget Givenchy sålde förra året en vanlig baseballkeps med kattöron för 15 500 kronor. En svart t-shirt med rosa dödskalle från Alexander McQueen kostar nu 3 000. Förra helgen visade Daniel Björk i Svenska Dagbladet hur modeföretag med hög status chockhöjt sina priser. En del tyckte säkert artikeln hade marginell betydelse. Jag läste med uppspärrade ögon. Björk lyckades ju med sina exempel och iakttagelser kasta ljus över ett viktigt samhällsfenomen: De superrika, deras köpbegär och hur det påverkar vanliga löntagare.

1995 väckte ekonomen Robert H Frank stor uppmärksamhet med boken The Winner-Take-All Society. Titeln blev snabbt ett begrepp. Han spårade tidigt mekanismerna bakom den utveckling Occupy Wall Street förra året gav effektivt enkla siffror: Ett land där 1 procent superrika gynnades och 99 procent av befolkningen missgynnades.

Franks nya forskning kan få samma genomslag. Han påpekar nu sambandet mellan växande ojämlikhet och ökad skuldsättning – just de privata skuldberg som gav finanskraschen 2008 så förödande konsekvenser djupt in i amerikanskt vardagsliv. Men han tar ytterligare ett steg och ställer frågan: Kan sambandet förklaras med hur konsumtionsmönster och mänskliga begär förändras av extrem ojämlikhet? För att klargöra använder han begreppet ”utgiftskaskader”.

I en väldigt spridd forskningsartikel använder han bostadsmarknaden som utgångspunkt. Mellan 1980 och 2001 blev nya amerikanska villor 50 procent större till ytan. Men samtidigt ökade inte vanliga familjers medelinkomster – däremot deras skuldsättning. ”Ökade utgifter hos en grupp leder andra som ligger strax under på inkomstskalan att också spendera mer, som i sin tur leder andra under dem att öka sina utgifter, och så vidare.” I ett ojämlikt samhälle sprider sig lyxkonsumtionen neråt som ”utgiftskaskader”.

Man lockas att konsumera över sin förmåga, minska sparandet, sluta amortera och även skuldsätta sig – antingen genom nya huslån eller kreditkortsskulder. Slutsatserna är egentligen banala. Att konsumtion är social insåg mina barn redan på högstadiet. Men ekonomer har alltid varit sena i utvecklingen.

Robert H Frank visar också, i sin nya bok The Darwin Economy, hur växande ojämlikhet ökar både ekonomisk stress, det vill säga vanliga löntagares känsla av otrygghet, och antalet personliga konkurser.

Han får stöd från två unga ekonomer – Marianne Bertrand och Adair Morse – som presenterat minst lika uppmärksammade forskningsresultat. De kallar samma fenomen för ”Trickle-Down Consumption”. Vanliga löntagares köpbegär påverkas av överklassens livsstilar även om deras inkomster inte stiger. De börjar helt enkelt skuldsätta sig för att kunna tillägna sig extremt dyra varor och lyxiga tjänster. De konsumtionsmönster, som utlöses av extrem ojämlikhet, destabiliserar till sist hela samhället.

I sin artikel om modeindustrin beskrev Daniel Björk hur den här konsumtionsspiralen får fart. För att öka avståndet till den övre medelklassens förtvivlade härmningsförsök tvingas de superrika till nya excesser. ”Alltför ofta tycks lyxen ligga i priset i sig. Jag tror inte ens det är märket man betalar för längre, underligt nog verkar priset i sig vara själva rättfärdigandet av det höga priset – vetskapen om att ingen normal människa skulle lägga så mycket pengar på vad som i grunden är en enkel bomullstopp.

Det ger en känsla av makt och dekadens, som en modets variant av champagnevaskning.” Mönstret sipprar sedan ner genom inkomstnivåerna. Björk visar hur även svenska Acne anpassar sig och höjer priserna för att göra kläderna mer attraktiva. De enda vinnarna är de där 1 procenten i toppen. Alla andra missgynnas.

Kanske var det i sambanden mellan ojämlikhet, konsumtion och skuldsättning som den drivande orsaken till kraschen 2008 låg gömd.

När Occupy Wall Street först började tala om uppdelningen mellan de en procent superrika och de 99 procenten som ett stort inkluderande ”vi” protesterade många högerliberaler. De pekade att även en stor del av medelklassen gynnats av den nyliberala avregleringsepoken.

Men det nya intresset för överklassen som ett samhällsproblem är inte bara löst tyckande. Många hänvisar till ekonomen Emmanuel Saez, vid University of California, som ägnat en del forskning åt de en procent superrika. För två månader sedan presenterade han en ny omtalad artikel där han visade att den övre medelklassens andel av USA:s totala inkomster visserligen ökat sedan 1945 – men synnerligen modest. Det kan inte ens jämföras med hur de rikaste en procenten gynnats.

Kraschen 2008 drabbade naturligtvis överklassen. Men Saez visar hur enprocentarna återhämtat sig snabbare än alla andra. Under 2010 lyckades de lägga beslag på 93 procent av den samlade inkomstökningen. Allt talar för att samma mönster upprepades 2011.

Om man drar slutsatsen att ojämlikhet orsakar djupa samhällskriser och ekonomiska krascher ser den nära framtiden mörk ut. Saez visar att inkomstgapen är tillbaka på samma nivåer som inför krascherna 1929 och 2008. Finansmarknaderna har reglerats en aning, det är svårare att få lån och det dröjer kvar en mental spärr mot ohejdad skuldsättning – men hur länge till?

Det intressanta är hur forskningen nu börjat pussla ihop en berättelse och förståelse som radikalt skiljer sig från den som dominerade under nyliberalismens galna kvartssekel. De superrikas förmögenheter gör inte vanliga löntagare rikare. Deras rikedomar skapar i stället problem; de gör människor otrygga, ekonomier instabila och samhällen fattigare.

De 1 procenten, utgiftskaskader och Trickle-Down Consumption är viktiga begreppsliga verktyg för att bättre förstå sammanhang.

När Sveriges riksbank inte gjorde, som Borg ville…

Martin Moberg — Thu, 19 Apr 2012 05:55:00 +0000

Jag tror att Riksbankens räntebesked igår, som kort och gott innebar att styrräntan lämnades oförändrad på 1,50 % gjorde att finansminister Anders Borg (m) fick sig en ordentlig tankeställare. Fast det är en tankeställare som kommer alldeles för sent, då det i måndags hade behövts en mer offensiv satsning på jobben i den vårbudgetproposition som Borg överlämnade till riksdagen. Det blev inte så och av det som jag har kunnat ta del av beror detta på att Borg trodde att det där fixar Riksbanken med en sänkt styrränta en eller två gånger under de kommande månaderna. Men så vart det alltså inte och där står finansministern handfallen och har nu helt enkelt att agera. Ty Riksbanken som antogs skulle göra sitt d v s sänka räntan inte gjorde det, därför måste det till politisk handling för att räta upp situationen med en högre och högre arbetslöshet. Karin Pettersson skriver bl a detta på Aftonbladets ledarsida: Det blev ingen räntesänkning från Riksbanken. Det är tråkigt för alla överbelånade småbarnsföräldrar. Men det stora problemet är inte hur räntebeslutet påverkar dem som sitter med stora bostadslån. Det stora problemet är att det är dystra nyheter för landets arbetslösa. I Anders Borgs vårbudget som kom i måndags antog finansministern att Riksbanken skulle sänka reporäntan kraftigt, till en procent. Detta antagande är ett av skälen till att regeringen inte kom med några nya förslag i budgeten – man litade på att penningpolitiken skulle stimulera jobben och ekonomin.
Just den naiva tilltron till att någon annan i det här fallet Riksbanken skulle se till att få de beräkningar som finns med i den lagda vårbudgeten har alltså visat sig vara just det riktigt naiv. För det handlar om politiskt ledarskap och här har det brustit och det brister alltjämt från den moderatledda minoritetsregeringens sida, något som visar sig i Borgs agerande som lägger fram budgetförslag som inte har täckning i verkligheten. Men det är långt allvarligare än bara detta med en naiv syn på olika roller, för i grund och botten beror dessa tillkortakommanden på att det finns inget mer att komma med i den Lattjo Lajban låda som regeringen har till sitt förfogande. Det gör att när det inte fungerar som t ex att arbetslösheten ökar och ökar så skyller firma Reinfeldt&Borg antingen ifrån sig på andra eller hänskjuter ansvaret för att skapa förutsättningar för att fler och juste jobb på någon annan i detta fallet Riksbanken. Skralt ansvarstagande är bara förnamnet...

Bloggat: Leine Johansson om har du köpt majblomma, Reinfeldt..., Tord Oscarsson om Magdalena Anderssons kommentarer kring en mycket tunn vårbudget, Göran Johansson om att fler tvingas söka försörjningsstöd, Roger Jönsson om att klimatet är kört, Johan Westerholm om rice n´curry n´nuclear weapons, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: SVT 1, 2, Riksbankens pressmeddelande, Sydöstran 1, 2, Dala-demokraten, Folket, DN, DI, Dagens Arena 1, 2, 3, Östran, Folkbladet, Arbetarbladet, Länstidningen, Piteå-tidningen

Intressant?

En låskolv till finansminister

Eric Sundström — Mon, 16 Apr 2012 14:17:53 +0000

ANALYS. Finansminister Anders Borg (M) har lagt fram ännu en defensiv budget. Försiktigheten kan dock slå tillbaka. Bilden etableras av ett Sverige som glider isär mitt framför ögonen på en passiv regering.

”Catenaccio” betyder låskolv på italienska. Inom den moderna fotbollen används ordet för att beskriva ett defensivt spelsystem: Genom ett disciplinerat försvarsspel ska bollen behållas inom laget.

I dag presenterade den snålspelande Anders Borg ytterligare en defensiv vårproposition. Den ska bedömas just som en vårbudget. Regeringen redovisar inriktningen för sin finanspolitik två gånger om året och det är höstens budgetproposition som ska vara mer detaljerad. Men att vårbudgeten snarast är tunnare än väntat är förvånande.

Den senaste tiden har tecknen gått att samla på hög. Något håller på att gå sönder i Sverige. 14 mars ringlade soppkökskön lång utanför S:ta Clara kyrka i Stockholm, det var en bild som satte punkt. Barnfattigdomen ökar, det verkar finnas kelgrisar och styvbarn i Reinfeldts folkhem. En av fyra kommuner har börjat avslå fler ansökningar om socialbidrag; människor kommer i kläm när de står utan a-kassa. Fogarna i den svenska modellen knakar; en tredjedel av alla löntagare ligger ovanför taket i sjukförsäkringen och får komplettera med andra försäkringar. Ungdomsarbetslösheten når rekordnivåer; långtidsarbetslösheten biter sig fast.

Det är förvånande att Anders Borg inte tar tjuren vid hornen i vårbudgeten. Bilden av ett Sverige som glider isär mitt framför ögonen på en passiv regering etableras. Så kan det växande rödgröna försprånget i de senaste opinionsmätningarna tolkas.

Samtidigt har Borgs ekonomiska gloria börjat hamna på sned. När Sveriges ekonomiska och politiska journalister kom hem från belägringen av Sveavägen 68 verkar de unisont ha börjat reflekterat över något grundläggande som lektionerna i samhällskunskap i gymnasiet lärde ut: Efterfrågan ska stimuleras i en lågkonjunktur, inte strypas. I dag presenterade SvD Näringsliv ett helt uppslag med ekonomer som dömer ut Borgs catenacciospel. Ekonomerna var anförda av självaste Lars Calmfors, som till och med ser ut som Keynes.

Borg har varken textboken i nationalekonomi eller Sveriges nationalekonomer på sin planhalva.

En förklaring till det fortsatta snålspelet kan även den hämtas från idrottens värld: Gör inga ändringar så länge du vinner. Att ligga lågt, skriva ned tillväxten, skruva ned förväntningarna och hänvisa till turbulent europeisk väderlek har fungerat hittills. Storcoachen Reinfeldt har till och med inpräntat i sina statsråd att onödiga risker ska undvikas; det är bäst att göra inget alls.

”Catenaccio” utvecklades senare till den ”holländska totalfotbollen”, som behöll den grundläggande idén om en vårdad defensiv – men la till en ny offensiv dimension.

Just där ligger opinionsraketen Socialdemokraternas möjlighet. Magdalena Andersson håller i statens pengar och garanterar fortsatt catenaccio, medan Stefan Löfven utvecklar en kontrollerad offensiv. Inga juholtska lösningar med ovårdade anfall längs vänsterkanten. Ingen sahlinsk lösning med tidiga koalitioner med andra, mindre lag. Utan traditionell S-politik: Ordning och reda bakåt, kombinerat med kontrollerade anfall över hela planen.

Efter låskolvens förslag: Försiktig ”totalskuggbudget” att vänta?

Andelen fattiga har fördubblats

Yonna Waltersson — Mon, 16 Apr 2012 13:00:21 +0000

Andelen fattiga har nästan fördubblats i Sverige de senaste tjugo åren. Den kraftigaste ökningen har skett sedan den borgerliga regeringen tillträdde år 2006.

”Som en följd av regeringens politik har samtliga inkomstgrupper i Sverige fått förbättrad ekonomisk standard”. Så inleds regeringens presentation av vårpropositionens fördelningspolitiska redogörelse. Men det är en sanning med modifikation. Av rapporten går att utläsa siffror som visar på ett samhälle där klyftorna ökar.

Andelen fattiga har fördubblats: De senaste tjugo åren har andelen fattiga i Sverige ökat med 93 procent. 2010 beräknas 14 procent av den svenska befolkningen ha en låg ekonomisk standard. 1991 var samma siffra 7,3 procent.

Det är framför allt sedan den borgerliga regeringens tillträde som andelen i relativ fattigdom har ökat. Ökningen sker också betydligt snabbare än under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. En viktig förklaring är jobbskatteavdraget, eftersom höginkomsttagare har tjänat mer på avdraget.

Relativ låg ekonomisk standard mäts utifrån medianinkomsten i samhället. Den som har 60 procent av den årliga medianinkomsten beräknas ha en låg ekonomisk standard. Det är samma begrepp som i EU används för att mäta risken för fattigdom.

Fler har en låg ekonomisk standard under en längre tid: Allt fler av dem som lever under en låg ekonomiskt standard gör det under en längre tid. 1995 levde två procent av befolkningen med en låg ekonomisk standard under en längre tidsperiod. 2010 var det 5,5 procent av befolkningen.

Fattigdom har fyrdubblats bland ensamstående kvinnor: Under samma tidsperiod har andelen ensamstående kvinnor med barn som lever med en låg ekonomisk standard fyrdubblats.

Inkomstskillnaderna: Mellan 1991 och 2010 har inkomstskillnaderna ökat med 31 procent. Det framkommer av utvecklingen för den så kallade ginikoefficienten. Måttet visar på hur inkomsterna är fördelade. Ju lägre mått, desto lägre inkomstskillnader. I Sverige har ginikoefficienten mellan 1991 och 2010 ökat från 0,226 till 0,297.

Kapitalvinsterna koncentreras till dem som tjänar mest: Inkomstgrupp 10, den inkomstgrupp som tjänar mest – med en medelinkomst som år 2010 var 581 400 kronor – har sedan tjugo år tillbaka i tiden kunnat tillgodoräkna sig en allt större del av kapitalvinsterna. Sedan 1991 har deras andel ökat från 86,6 procent av de totala kapitalvinsterna till 90,7 procent år 2010. Samtidigt har de inkomstgrupper med en medelinkomst under 218 000 kronor per år fått en allt lägre andel av kapitalinkomsterna. Det var en utveckling som inleddes redan under socialdemokratiskt styre.

Diagrammen kommer från den fördelningspolitiska redogörelsen, som är en del av 2012 år ekonomiska vårproposition.