Men konkurrensen handlar i verkligheten inte om brukarna, utan om upphandling från kommuner och landsting – vilkas ekonomier pressas av sänkta eller frysta skatter. Prispressen som gör att upphandlingar kan vinnas går ut över kvaliteten och personalen. De långa listor med skandaler runt vårdbolag – listor som hade varit längre om inte många kände sig tystade av osäkra anställningsvillkor – vittnar om detta.

I ett välfärdssamhälle ska den som är i den närmast definitionsmässigt utsatta situation det innebär att behöva vård eller äldreomsorg, kunna förvänta sig det bästa samhället kan erbjuda – inte en klämkäck uppmaning att bli aktiv kund.

Det jag skulle önska var ett rödgrönt projekt som utgick från att Sverige ska ha världens bästa välfärd. En tro på att det är möjligt – och ett politiskt samtal som ringar in vad det innebär och hur det ska förverkligas. En progressiv, inkluderande, svensk «exceptionalism», för att få med något obamaskt också.

För att synliggöra och samla stöd för det så behövs det resurser till att underhålla socialförsäkringssystemen och till att anställa fler människor där behoven är skriande – i den gemensamma välfärdssektorn. Men det behövs också nya reformer – sådant som ger människor en möjlighet att upptäcka sammanhang och riktning i politiken.

En sådan svensk exceptionalism passar också väl som etikett på det Göran Persson en gång stolt proklamerade men sedan inte lyckades göra till något handfast och säljbart: visionen om «Det gröna folkhemmet». Klimatförändringarna är vår tids stora, i ordets rätta bemärkelse existentiella utmaning. Det blir uppenbart för allt fler att ekologisk hållbarhet kräver omfattande ändringar i samhällets grundstrukturer. Det som behöver ändras är hur vi bor, hur vi reser, hur vi sköter vår energiförsörjning, ramverken för det som produceras och konsumeras. Det är fullständigt orealistiskt att detta ska kunna ske genom rätt produktval i butikshyllan och osynligt handviftande på marknaden. Men politiker som håller högstämda tal om klimathotet, men vägrar ta rejäla tag för att omvandla samhällets infrastruktur kommer förr eller senare att kunna uppfattas som tröttsamt moraliserande besserwissers av folkflertalet. Det vore synd. Sverige har goda möjligheter att bli världsledande när det gäller att klimatanpassa olika samhällssystem, genom visionära offentliga investeringar och samarbete mellan staten, universiteten och det privata näringslivet.

En moderniserad ekonomi kräver också ett modernt arbetsliv. Sverige har tidigare varit ett internationellt föredöme genom sin starka, flexibla arbetsrätt, vars funktionalitet förutsätter mycket hög facklig organisationsgrad. Idag är läget ett annat. Även om anslutningsgraden fortfarande är mycket hög i internationell jämförelse, har facken tappat rekordmånga medlemmar på kort tid – högerpolitiken har varit framgångsrik på det området. Samtidigt har arbetsköparsidan drivit på utvecklingen och skapat «fakta på marken» som rivit upp stora hål i det skydd och den trygghet som arbetsrätten är tänkt att ge de arbetande. Särskilt har många yngre drabbats. Det är hög tid att ta upp en diskussion om modernisering och verklighetsanpassning av arbetsrätten på arbetstagarnas villkor. Viktiga frågor är stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. I huvudsak regleras förhållanden på arbetsmarknaden bäst i kollektivavtal. Men den arbetsrättsliga lagstiftningen sätter en del ramar, och måste kunna diskuteras när verkligheten på arbetsmarknaden så dramatiskt har ändrats. Det svenska socialförsäkringssystemet – en av grundbultarna i välfärden – bygger på att de allra flesta, för det mesta, har välordnade förhållanden på arbetsmarknaden. Utan en dynamisk trygghet i arbetsförhållandena kommer människors koppling till och stöd för den gemensamma välfärden att erodera. En rödgrön exceptionalism skulle handla om att Sverige de närmaste 5-10 åren istället ska vända trenden med fler osäkra anställningar och göra en rejäl uppryckning i förverkligandet av parollen «Heltid en rättighet – deltid en möjlighet». Fler kommer kanske att följa efter – men det finns ingen anledning att Sverige inte ska vara först.

EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor.