Fokus för dagen ligger på utgången av det grekiska parlamentsvalet, där de stora partierna krossats av motståndarna till EU:s krispolitik och ett nazistparti fått sju procent av rösterna.

Ingen kan vara det minsta förvånad över valutgången. Tar man ifrån grekerna en tredjedel av deras låga löner, sänker pensionerna kraftigt, höjer omsättningsskatten och trycker upp arbetslösheten till 21 procent, blir Grekland som en ny Weimarrepublik. Precis som på 30-talet kan den lille medborgaren som saknar en framtid lockas av nazismen.

Valet innebär ett välförtjänt nederlag för de korrumperade partierna Pasok och Ny Demokrati, som har regerat omväxlande sedan juntans fall 1974. De fick nu inte ens tillsammans majoritet.

Detta var en försynens skickelse. En koalition mellan de två, med en majoritet i parlamentet emot den ensidiga besparingspolitik som EU påbjudit, skulle inte ha kunnat regera särskilt många dagar.

Nu talas det om ett nyval. Det påminner om Bertold Brechts klassiska replik om att låta upplösa folket och välja sig ett nytt. Visst kan sikten klarna efter ännu ett val, men risken är stor att läget kan bli ännu värre.

Ändå är allt hopp inte ute. Valet i Grekland och François Hollandes seger i det franska presidentvalet är tecken på att Tyskland har blivit allt mer isolerat i sin uppfattning om hur krisen ska lösas. Spara, spara, spara, utan ett uns av ansträngningar att öka efterfrågan framstår som en allt mer absurd linje.

Nu har till och med EU-kommissionens besparingsgeneral, Olli Rehn, öppnat en springa i sitt visir. Det behövs en tillväxtpakt, sa han i lördags, och antydde att de hårda budgetkraven inte är huggna i sten, utan ska tillämpas med omdöme från fall till fall. Och den tyske finansministern Wolfgang Schäuble stödjer stora tyska löneökningar eftersom han menar att sådana kan hjälpa till att öka tillväxten i resten av Europa.

Om det blir en rejäl omsvängning i synen på den europeiska krispolitiken, med större möjligheter att kompromissa om tidtabellen för sparkraven och mer en gemensam tillväxtpolitik, har faktiskt euron större möjligheter att överleva än tidigare. Dödläget som uppstått i Aten till trots.

Se där, något litet värt att fira i dag på Europadagen.

I enstaka länder har EU-fientliga partier växt. I andra har impulser att återskapa gamla gränser och kontrollsystem fått medvind. Åternationalisering är en strävan på väg mot realpolitiskt allvar. Men den överlägset dominerande frågan är ändå: På vilka sätt bör eurokrisen göra EU starkare?

Nyligen publicerade statsvetaren Andrew Moravcsik sina slutsatser i en artikel i Herald Tribune (plus en långversion i Foreign Affairs). Moravcsik har länge tillhört Europafrågans tungviktare. När han skriver läser många uppmärksamt.

Hans artikel var störande optimistisk. Varje ord skickade grus i det apokalyptiska mediemaskineriet. Han menade till och med att den kortsiktiga krishanteringen har varit en framgång. En lite märklig slutsats samma vecka som nya mörka arbetslöshetssiffror landade i Madrid. Men när de sociala såren läkt – om de läker – och historien skrivs är det möjligt att han får rätt. Det avgörande är hur de djupare och mer långsiktiga svaren blir. Där sätter Moravcsik in sin kritiska stöt.

Euron var ett högt spel. Förhoppningen var att den gemensamma valutan skulle innebära ekonomisk integration, att gapen mellan länderna skulle minska. Man trodde att institutionen (euron) av egen kraft skulle förändra verkligheten. Så blev det inte. Det är krisens strukturella problem.

Moravcsiks naturliga fråga är hur man då ska åstadkomma en sådan ekonomisk integration – för utan den blir historieskrivningen om EU aldrig lycklig. Han är inte ensam om att undra.

I den användbara boken EU:s drivkrafter beskriver Jacob Westberg det synsätt Moravcsik står för som en liberal och mellanstatlig förståelse av EU:s integration. Det är medlemsländerna som drivit på utvecklingen, inte kommissionen. Man kan nog säga att hans grundsyn alltid delats av Europas regeringar: Det är från medlemsländerna initiativen ska komma, inte från Bryssel.

I sin nya kritik fullföljer han sitt gamla synsätt. Men försöker vända sjukdomsanalysen upp och ner. Det är inte längre det krischockade södra Europa som är problemet. Det är det rika norra Europa – och i synnerhet Tyskland – som ställer sig i vägen för den nödvändiga utjämningen. Tyskland behöver lägga om till en mer expansiv ekonomisk politik: lönerna höjas, offentliga investeringar öka, efterfrågan stimuleras. Först då kan EU återfå styrfart.

Moravcsiks tilltro till politikens rationalitet är enorm. Han tror att Berlin kommer förstå beroendet mellan tyskt egenintresse och europeiskt allmänintresse – och därför lämna ensidig åtstramning. Ekonomisk-politisk utjämning blir det nödvändiga svaret på krisen. Den ligger i korten. Och den kan ske utan omvälvande institutionella förändringar. Hans optimism kan verka ensam, och lite gammeldags, men är just därför viktig att lyssna till.

Men under vintern har ett politisk mönster avslöjats som talar mot honom, och i förlängningen kan innebära att hela det mellanstatliga synsättet går i ålderspension.

De konkreta förslag om gemensamt ansvarstagande – och därmed den utjämning Moravcsik efterlyser – har hela tiden kommit från Europaparlamentet och Kommissionen, det vill säga de institutioner som står fria från nationella egenintressen. De har bland annat föreslagit expansiv europeisk budgetpolitik, Tobinskatter och euroobligationer. Alla sådana förslag om gemensam tillväxtorienterad politik har sedan dödats av regeringscheferna. Det enda de kunnat enas om är fortsatta åtstramningar. Vilka slutsatser kan man dra av detta? Innebär det att den rationella vägen är en maktförskjutning från regeringscheferna i Europeiska rådet till det folkvalda Europaparlamentet?

Ingen vet vart Europa kommer ta vägen. Diskussionerna rasar som aldrig förr. Hela kontinenten är engagerad. Det vi ser kan vara tillblivelsen av en mer demokratisk union, eller europatankens epilog. Men det är också möjligt att Andrew Moravcsik får rätt; att det till synes rangliga systemet håller utan genomgripande förändringar: ”Oavsett vad krisen utmynnar i kommer EU fortsätta att utan konkurrens vara världshistoriens mest ambitiösa och framgångsrika exempel på frivilligt internationellt samarbete.”

Det finns alltså ett akut behov av en plan för att öka tillväxten. Därför var EU-kommissionens ordförande José Manuel Barrosos tal i Europaparlamentet i onsdags en besvikelse.

Vad han rabblade fram var bara en önskelista på det han gärna ser att unionens regeringar genomför. När det gäller nedskärningar och sparmål har EU-kommissionen tvingande lagar som hårdhänt drivs igenom. Men det gäller alltså inte när det gäller tillväxten.

Önskelistan rymmer gamla högerliberala bekanta, som fortsatt avreglering och konkurrensutsättning av offentliga tjänster, och att utreda avdrag för hushållsnära tjänster. Detta trots att det mesta tyder på att det inte blir särskilt många nya jobb den vägen.

En central punkt i Barrosos paket för att öka sysselsättningen är en rekommendation till regeringarna att minska skatten på arbete och införa miljöskatter i stället. Men det är verklighetsfrämmande att tro att småföretagare i Rom, Madrid eller Aten anställer folk för att det blir lite billigare. Med kniven på strupen kommer dessa företag att anställa först den dag då det finns verklig tillväxt.

Det är lite av Moment 22 över det hela. Om folk sätts i arbete blir det tillväxt, säger Barroso.  Men om de jobben inte finns, därför att tillväxten inte finns, behövs en politik som stimulerar tillväxt. Det är emellertid helt fel med ekonomiska stimulanser, hävdade Barroso, för vi får inte upprepa gamla misstag. Det drevs ju en stimulanspolitik i början av krisen, som bidrog till att öka några länders skuldsättning.

Kommissionens ordförande försäkrade dock att han inte har något emot investeringar. Men talet skorrar falskt, eftersom han samtidigt har drivit igenom strikta budgetregler, som inte medger att ett lands lån till investeringar kan undantas från skuldmålen.

En ljusglimt, som i vart fall påminner en smula om en keynesiansk tillväxtpolitik, är Barrosos ambition att stärka EIB – den europeiska investeringsbanken – med mer kapital för att låna ut till stora investeringar.

Annars är det kompakt högermörker som råder.  Tillväxt får aldrig kosta någonting, den ska komma som av ett trollslag när vi sänker skatter och löner och avreglerar offentligt sektor.

Det är ett omöjligt recept för krisländer i djup misär och med en ofattbart hög arbetslöshet.

I ett försök att komma tillrätta med de problem som EU-domstolen skapade genom domarna i det svenska Laval-målet och Viking Line-målet har EU-kommissionen nyligen presenterat två förslag till ny lagstiftning.

Det ena förslaget är en förordning, känd som Monti II efter sin ursprunglige upphovsman, om hur avvägningar ska göras mellan arbetstagarnas förhandlings- och strejkrätt och företags rätt till fri etablering och fri rörlighet för tjänster.

Det andra förslaget är ett direktiv som anger hur medlemsstaterna ska tillämpa utstationeringsdirektivet. Detta direktiv var tänkt att lösa frågor om villkor för arbetstagare vid gränsöverskridande tjänstehandel men har visat sig ha betänkliga brister, bland annat genom Laval-målet. Direktivförslaget – kallat tillämpningsdirektivet – är vi till skillnad från förordningsförslaget i princip positiva till.

EU-domstolens praxis har med rätta kritiserats, såväl av fackföreningar som av ledande arbetsrättsliga forskare, för de inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet som denna innebär.

Att de två viktigaste domarna gällt nordiska länder är inte någon slump – utan beror på att dessa länders starka och väl fungerande partssystem innebär en utmaning för en rättstradition som bygger på lagstiftade minimivillkor. EU-rättens kärna – den inre marknadens ekonomiska friheter – utmanas av nordiska fack som vill förhandla om och träffa kollektivavtal med starkt socialt skydd utifrån arbetslandets traditioner.

TCO har, liksom Europafacket (EFS), varit starkt kritiska till EU:s rättsutveckling. EU-domstolens val att begränsa strejkrätten med hänsyn till den fria rörligheten strider mot grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter utfärdade av FN:s arbetsmarknadsorgan, ILO. ILO:s expertkommitté har redan uttryckt en skarp kritik mot Storbritannien för en otillåten inskränkning av strejkrätten. Samma organ kommer också, efter agerande från TCO och LO, att pröva den svenska Lex Laval.

Men förslaget från EU-kommissionen om en förordning är inte någon lösning. På ett formellt plan skulle det innebära att konflikträtten i gränsöverskridande situationer kommer att regleras genom en EU-lag med direkt effekt i medlemsstaterna. Förslaget upphäver inte nuvarande inskränkningar i konflikträtten efter EU-domstolens domar, som i fallet med Laval och Viking. Inskränkningar som står i strid med internationell rätt och av Sverige ratificerade ILO-konventioner och Europarättens sociala stadga (EKSR). EU ska helt enkelt inte reglera frågor av aktuellt slag. Det är även innebörden av EU:s grundläggande fördrag.

Vidare föreslås att en uttrycklig proportionalitetsprincip skall tillämpas i svenska domstolar vid prövning av om en konfliktåtgärd är tillämplig. En sådan subjektiv rättsregel är totalt främmande för svensk arbetsrätt (och ILO-rätt) och får negativa effekter för den svenska modellens förutsägbarhet. I Sverige råder i princip konfliktförbud när kollektivavtal är träffat och motsatsvis stor ömsesidig rätt att vidta konfliktåtgärder när så inte är fallet. En modell som leder till få konflikter i ett europeiskt perspektiv och stort ansvarstagande från parterna.

En bättre lösning än den föreslagna Monti II-förordningen vore att genom en ändring av EU-fördraget införa ett socialt protokoll som en gång för alla slår fast att arbetstagarnas mänskliga rättigheter i form av förening-, förhandlings- och strejkrätt går före företagens ekonomiska friheter.

Den 16 april ska förslagen upp i en rådsarbetsgrupp där EU:s medlemsländer ska utbyta synpunkter. Redan då måste den svenska regeringen kunna svara på en grundläggande fråga: Är det rimligt att företags ekonomiska rättigheter och arbetstagarnas mänskliga rättigheter likställs? Svaret på den frågan måste bli nej. Sveriges företrädare i rådet måste därför säga nej till Monti II-förordningen. de svenska företrädarna måste också, inom ramen för rådsarbetet och i dialog med bland annat Europaparlamentet, förbättra direktivförslaget. Det kravet kommer TCO att framföra vid ett samrådsmöte med arbetsmarknadens parter på arbetsmarknadsdepartementet idag.

Ingemar Hamskär, senior juridisk rådgivare till TCOs ordförande
Samuel Engblom, chefsjurist

I går (onsdagen den 21 mars) presenterade EU-kommissionen två förslag för att ”återställa balansen mellan fackliga rättigheter och den inre marknaden”. Men ett av de två förslagen, den så kallade Monti 2-förodningen, har redan fått mycket hård kritik av flera fackförbund.

Enligt LO innebär Monti 2-förordningen att EU-domstolen får möjlighet att bedöma om fackliga stridsåtgärder är motiverade.
– Strejkrätten är en del av demokratins grundstommar. Detta är en fråga som ska regleras nationellt, i demokratiska former inte av en domstol i EU, säger LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin i ett pressmeddelande.

LO-juristen Claes-Mikael Jonsson förklarar det hela närmare.
– Vi menar att det här innebär en begränsning av strejkrätten, säger han. Och det innebär också att man lägger grunden till en europeisk, överstatlig reglering av strejkrätten, vilket vi är emot.

I dag kan svenska fackföreningar hitta stöd för stridsåtgärder antingen i medbestämmandelagen, MBL, eller i kollektivavtalen. Men Claes-Mikael Jonsson menar att EU-förordningen skulle innebära att ett parallellt system införs.
– Det skulle kunna bli så att vi vidtar en stridsåtgärd som är lovlig enligt MBL, varefter arbetsgivarens advokat säger ”strunt samma om den är lovlig enligt MBL, jag menar att den är olovlig enligt förordningen”.

– Det skulle skapa en väldig osäkerhet i systemet, vilket i sig innebär en inskränkning i strejkrätten, fortsätter han.

I förslaget till förordningen finns också en ”proportionalitetsprincip” inskriven.
– Stridsåtgärder blir förbjudna om det inte är ”nödvändiga” för att uppnå de mål man satt upp. Det innebär att du får in domstolar som ska tolka nödvändigheten av stridsåtgärder. Så intressekonflikter mellan parterna kommer i större utsträckning att avgöras av domstolar, säger Claes-Mikael Jonsson.

Också TCO har riktat kritik mot förslaget, liksom Europafacket, ETUC.