På det personliga planet bådar det gott. Liksom Merkel är Hollande är en  resonerande person, mycket mer än sin koleriske företrädare Sarkozy.

Politiskt är det mer komplicerat. Arbetslösheten når nya rekordnivåer. Regeringar faller som käglor på alla hårda nedskärningar. Tyskland riskerar bli isolerad i sin sparfanatism. Men förbundskansler Merkels stora förtjänst är att hon aldrig politiskt låter sig målas in i ett hörn.  Så mötet med Hollande kan mycket väl bli en nystart.

Den självklara kompromissen är att hon säger nej till Hollandes vallöfte om en omförhandling av finanspakten, men att hon är beredd att vid sidan av den överväga ett antal tillväxtpolitiska möjligheter.

Nu finns det olika synsätt på vad som menas med tillväxtpolitik. Strukturella reformer som högern talar om, som sänkta lönekostnader och ytterligare liberaliseringar, tar tid att få genomslag. Det är bråttom, menar däremot vänstern, för de arbetslösa som bör sättas i arbete finns nu, och det är därför det behövs investeringar för en ökad efterfrågan.

Det saknas inte idéer. Kommissionen la i förra månaden tillväxtförslag och har antytt att Italien och Spanien kan få mer tid på sig att skära ner.

Symboliskt viktigt är att den tyska regeringen redan före dagens möte har välkomnat stora tyska löneökningar, som kan ge draghjälp åt omvärlden. Och Bundesbank har inte uteslutit att man kan medverka i en räntesänkning.

François Hollande måste i dag klara en balansgång på slak lina. Går Hollande för långt åt vänster, som den senaste socialistpresidenten François Mitterrand gjorde 1981, kommer marknaderna att straffa honom.

Och går han för långt i anpassning till den rådande åtstramningsideologin riskerar han att hjälpa besparingskritikerna till vänster och till höger om honom, Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen, att öka sin röstandel vid det franska parlamentsvalet 10 och 17 juni.

Angela Merkel går också en balansgång. Flera av de förslag som finns på Hollandes önskelista vill också SPD, hans tyska partivänner ha, till exempel euroobligationer och finansskatt.  Och helgens tyska delstatsval tyder på att Merkel, om hon vill regera vidare, kan behöva samförstånd med SPD.

Så mötet Hollande-Merkel markerar politikens återkomst till den europeiska arenan, efter siffernissarnas närmast totala dominans. Det är välkommet.

Hösten 2011 dök Migrationsverkets presschef Johan Rahm upp i SVT :s debattprogram. Han sade sig förstå att människor blir illa berörda och bestörta över många av de utvisningar som sker från Sverige. Framträdandet skedde i samband med den uppmärksammade planerade utvisningen av en hjärtsjuk, blind och dement ukrainsk kvinna. Deportationen av Ganna Chyzjevska stoppades i sista stund av Europadomstolen. Rahm underströk ändå att man i alla lägen måste ”följa lagen”. Det liberala rättsetosets fokus på lagens obevekliga kraft kan inte bli tydligare än så här. Debatten i studion handlade först och främst om detta enskilda fall. Engagemanget för individens öde illustrerar problematiken med mediernas tendens att förenkla och ta sig an verkligheten i små bitar i taget. Personer som tillskrivs svaghet och passar in i offerrollen framstår som mindre legitima att deportera än andra. ”Synnerligen ömmande omständigheter” är ett nyckelbegrepp som om och om igen återkommer när man drar sin lans till försvar för myndighetsutövningen i mediala sammanhang. Vad faller inom ramen för detta och vad är den riktiga och rimliga tolkningen av utlänningslagen?

En skuldtyngd anställd på Förvaret talade med mig om sitt förhållande till Lifosdatabasen. ”Jag loggar aldrig in i Lifos och läser på om situationen i de länder dit vi skickar tillbaka människor. Om jag gjorde det skulle jag få ännu mer skuldkänslor.” För att samla in material till Lifos genomför Migrationsverket utredningsresor. Våren 2010 åkte tre personer till Afghanistan och drog därefter slutsatsen att det inte pågick någon väpnad konflikt i landet.

Deportationerna som sker från svenskt territorium eller från Europa kan komma att ifrågasättas om de får uppmärksamhet. Det finns fall där människor har dött under deportationer eller där de bevisligen utsatts för tortyr i hemländerna sedan de återvänt. Det finns exempel där personer skickas tillbaka till fel land på grund av brister i informationsarbetet från myndigheternas sida. I Sverige blev ett specifikt fall där CIA visade sig vara inblandat i en deportation från svenskt territorium mycket uppmärksammat. Det var den 18 september 2001 som Ahmed Agiza och Mohammed El Zary kördes av den svenska säkerhetstjänsten Säpo till Bromma flygplats. Här väntade ett flygplan inhyrt av CIA. Både på flygplatsen och på flyget som förde dem tillbaka till Egypten utsattes de för kränkande behandling. I Egypten utsattes de för kränkande behandling. Agiza dömdes till tio år i fängelse. I Amnestytidningen pekar en jurist ut fem punkter där Sverige i detta enskilda fall bröt mot gällande rätt och internationella förpliktelser. Artikeln avslutas med ett konstaterande att Sverige, som aspirerar på att vara en röst för mänskliga rättigheter i världen, medvetet undvikit att gå till botten med vad som egentligen hände. Skälet till att just denna deportation fick så mycket uppmärksamhet var att en utländsk säkerhetstjänst tilläts verka på svenskt territorium. Att människor skickas tillbaka till länder där de utsätts för fysiskt våld från totalitära brutala regimer var varken första eller sista gången.

När deportationer från Europa uppfattas som brott mot mänskliga rättigheter riskerar detta att svärta både rykte och trovärdighet för regering och myndigheter. Detta skedde i Sverige till exempel i samband med att Gellert Tamas bok De apatiska kom ut 2009. I boken fanns mängder av exempel som visade på en kallhamrad attityd bland tjänstemän inom det svenska Migrationsverket. En styrelseledamot i Röda korsets Stockholmsfilial som velat vara anonym menade i en intervju att det är ”omöjligt att få asyl i Sverige” och att ”Sverige bryter systematiskt mot mänskliga rättigheter, men att det är ingen som bryr sig om det”. Röda korset och andra organisationer som arbetar för asylrätt och flyktingars rättigheter pekar ofta på enskilda fall där övertramp sker mot konventionen om mänskliga rättigheter. Röda korset lyfter fram en princip som kallas non-refoulement, vilken innebär att personer inte kan skickas tillbaka till ett land som i sin tur kan tänkas skicka dem tillbaka till ett land där deras frihet eller liv är i fara.

I december 2012 klubbades en ny lag baserad på direktiv från EU som satte upp 18 månader som en maxgräns för att hålla migranter i förvar. Det internationella människorättssystemets allt mer betydelsefulla roll i Europa och globalt innebär att spänningar mellan mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter blommar ut i full dager. Den centerpartistiska politikern Fredrick Federley har, förmodligen omedvetet, belyst detta i radio med kommentaren ”det är viktigt att vi skiljer på mänskliga och medborgerliga rättigheter.” Även om jag inte delar denna utgångspunkt så sätter han faktiskt fingret på något viktigt. Det är ett faktum att migranter som saknar medborgarskap framstår som udda utifrån nationalstatens institutioner.

”Jag känner absolut ingen skuld över att jobba här ska du veta”, säger en av Förvarets chefer till mig under en intervju, helt utan att jag antytt att han borde känna någon skuld. Kanske just för att skuldkänslor är så vanliga bland Migrationsverkets anställda. Många anställda klagar på att de egna uppgifterna och riktlinjerna från myndigheten var otydliga, och i vissa fall motbjudande. Att migranter som låses in för att snart deporteras är skräckslagna är ingen överraskning. Men rädsla och oro präglar även de anställda på förvaret i Märsta, poliserna i Grekland och gränsvakterna i Melilla. Byråkrater som ägnar sig åt att upprätthålla Europas yttre och inre gränskontroll får utstå mycket kritik. För människor som är engagerade i ett enskilt ärende framstår byråkraterna som de yttersta representanterna för den brutalitet de själva upplever att de drabbas av.

Det finns exempel från hela Europa på hur myndigheter och privata aktörer tvingas medverka i verkställandet av deportationer trots att de officiellt sett inte har en polisiär roll. I december 2009 kom polisen med en förfrågan till Malmö stad om att få ut en lista på par som gift sig. Strax före jul gick polisen in på ett bröllop för att arrestera den papperslöse brudgummen. Bröllopsgästerna gjorde motstånd mot polisen, som svarade med att använda pepparsprej. Deportationsapparaten stöter på mängder av oväntade former av motstånd. Det finns privata flygbolag som beslutat att inte genomföra flygningar med avvisade människor. Detta sker ofta efter kampanjer från aktivistnätverk. I början av mars 2012 bestämmer sig Björks Buss efter påtryckningar för att sluta köra deporteringar.

Den polske sociologen Zygmunt Bauman skriver i boken Flytande rädsla om hur vi övertygas att tro på effektiviteten och rationaliteten i institutioner som fängelser och sjukhus. När vi sedan märker att något är fundamentalt fel på dem blir ryggmärgsreaktionen att försöka utse en skyldig. Det behövs en förklaring till att migranter ska låsas in och deporteras. När deras lidande ska få en mening kanaliseras det ofta mot ett passande objekt. Ofta blir detta de som redan drabbats allra hårdast av situationen. Jag har mött anställda på förvaret i Märsta som säger sig känna skuld över vad de gör i sitt arbete, medan andra skyller allt på de intagna migranterna. Åter andra anställda anammar en lekfull hållning, där man skämtar bort situationens allvar. Under 1900-talet lärde sig byråkrater att bedöma sina handlingar utifrån om det uppfyllde formella krav från institutioner och byråkratier. Byråkratier präglas av en mekanisering av det etiska. Byråkratins mål överordnas allt annat och den enskildes moraliska kompass blir oviktig. Vad som sker i dag är att mekaniseringen av det etiska ersätts av en etisk neddrogning, menar Bauman. I stället för att se till byråkratins ramar formar människor sociala band där det blir omöjligt att agera på ett sätt som individen själv upplever som etiskt försvarbart. Etik är inte irrelevant för byråkrater, gränsvakter eller andra människor som lever och verkar i det här samhället, men det framstår som något gasliknande, abstrakt.

Om 1900-talet präglades av ”panoptikon”, där fängelser och fabriker kontrollerades från en central övervakningsplats, så präglas 2000-talet av vad sociologen Bruno Latour kallar ”oligoptikon”. Eurodac är ett exempel på hur gränskontrollen upprätthålls med hjälp av personinformation om migranterna som lagras i digitala databaser. Ett oligoptikon ser varje liten detalj på bekostnad av helheten.

Resandet av murar, upprättandet av inlåsningscenter och sofistikerade system för deportationer av människor genomsyras av en syn på statens byråkrati som rationell, rättvis och transparent. Enligt det liberala sättet att tänka är rättvisans gudinna alltid blind. Upplevelsen i vardagen av att detta inte stämmer får allt fler att känna sig snärjda i ett orimligt system, kanske till och med en pågående katastrof.

This is precisely what Europe needs today. And a pragmatic, progressive, pro-growth agenda is what Hollande will pursue to deal with the continent’s slumping economies and government budget deficits.

Indeed, the election of Hollande compares to two historical precedents—Barack Obama in 2008 and François Mitterrand, the first socialist president of France, in 1981. Olaf Cramme at Policy Network, a London-based think tank that is at the hub of modernizing European social democracy, contrasts the ”era of hope” that saw President Obama elected to the one of fear that defines the Hollande victory. Much of Europe is back in recession, unemployment continues to grow, and the eurozone sovereign debt crisis seems to be spiraling out of control again. Yet when Obama was elected, he too was faced with a dramatic economic crisis, a financial system on the brink of collapse, and rising unemployment. In 2008, just like today, it was the candidate not the context that provided hope for a better future.

Perhaps the more telling comparison in the French context is with Mitterrand, until now the only socialist president in France’s history. Thirty-one years ago Mitterrand defeated the incumbent center-right president, Valery Giscard D’Estaing – the last time an incumbent president seeking re-election was defeated. Like the loser in yesterday’s election, Nicolas Sarkozy, Giscard D’Estaing had become increasingly unpopular with the French people – not least because of his adherence to liberal laissez-faire economics. Like Hollande today, Mitterrand promised a change to the economic agenda.

Unlike Hollande, however, Mitterrand tried to pursue a purely national policy of economic renewal, seeking to defend the inflated value of the French franc on the international markets and pursue an industrial policy of national champions. Ultimately he failed and embraced Europe as the route to resolving France’s economic woes and saving his own presidency. Interestingly, Francois Hollande was an early opponent of Mitterrand’s failed strategy and one suspects Hollande’s own approach today will be well informed by the lessons of that failure.

Hollande realizes that the policy options open to any one nation in a highly integrated European economic area are marginal. From day one of Hollande’s campaign, he has focused on Europe. Speaking at the Global Progress summit organized by the Center for American Progress in Madrid last October, two days after becoming the party’s nominee, he called for an end to austerity. As his campaign evolved he presented arguments in favor of a financial transaction tax in the eurozone to fund industrial-led growth, a renegotiation of the European Union’s fiscal pact agreed to in December – a pact that imposes overly tough fiscal constraints and European supervision on member state budgets – and the creation of eurobonds issued by the European central bank to mutualize the EU’s sovereign debt burdens.

Speaking at the Bastille in front of his supporters on Sunday evening, Hollande said his victory was a ”message for all the people of Europe who, regardless of their leaders, want an end to austerity.”

Despite the rhetoric Hollande used to guard his left-flank during the presidential campaign, Hollande’s economic advisors pivoted back to pragmatism and began to sketch out a realistic European agenda in the runoff campaign against Sarkozy. As I noted in a recent column on the eve of the first round of the election, Elisabeth Guigou, former finance minister and advisor to Hollande, addressed a meeting of the progressive parliamentarians network co-organized by the Center for American Progress in Rome, where she suggested that rather than pursuing a burdensome renegotiation of the EU fiscal pact and eurobonds for mutualizing debt, Hollande would actually seek to complement the pact with a jobs and growth protocol at the continental level. She added that he would push for the creation of European ”project bonds” designed to leverage private capital into much-needed European infrastructure and industrial investment projects. Days later this vision was echoed by Annd Michel Sapin, another former finance minister advising Hollande, in an interview with The Financial Times.

Like President Obama four years ago, the expectations now resting on Hollande’s shoulders are unrealistically high and extend well beyond his national borders. And like in 2008 change today will take time. But by focusing on progressive, pragmatic, pro-growth policies, the new French president has set out a realistic and achievable vision of the Europe we need.

Matt Browne is a Senior Fellow at the Center for American Progress, working on building transatlantic and international progressive networks. The article was first published at the CAP-website. For further reading, please see Matt Browne’s longer analysis ”Building a more prosperous Europe”. You can follow Matt on Twitter: @GlobalProgresMB.

Den finansiella krisen och eurokrisen är nu inne på sitt femte år. De sociala och politiska konsekvenserna av krisen blir allt tydligare. Massarbetslöshet, ett ökat antal självmord och en förlorad generation som inte ser något hopp om att finna ett värdigt arbete göder hopplöshet och desperation.

Nästan var femte fransk väljare röstade på Nationella fronten i Frankrike. I Grekland lockar högerextrema krafter allt fler röster. Schengenavtalet – en av EU:s främsta bedrifter – knakar i fogarna när länder vill öka möjligheterna till gränskontroller inom EU.

Samtidigt är nedskärningspolitiken en dogm i EU, trots att den uppenbarligen driver länder allt djupare ner i recession. De lönesänkningar vi ser i många länder är en integrerad del av eurons konstruktion och därmed EU:s och medlemsländernas politik. I avsaknad av en egen valuta och en tillräcklig EU-budget är lönesänkningar ett av de få sätten för euroländerna att förbättra sin konkurrenskraft.

Jag menar att lönesänkningarna och dess konsekvenser ökar risken för främlingsfientlighet och därmed står i strid mot EU:s grundläggande värden och syfte. Det borde ha varit uppenbart för Europas politiker redan från eurons start eftersom samma erfarenheter fanns under 1930-talskrisen.

I European Social Survey (ESS) som är en återkommande, omfattande värderingsundersökning i ett tjugotal europeiska länder finns det i den senaste omgången från 2010 frågor om den ekonomiska krisen och om synen på invandring.

Om man gör en enkel korrelation mellan frågorna om en person fått sin lön sänkt de senaste tre åren och frågan om invandring är bra eller dålig för landets ekonomi, finns det ett signifikant samband. Det betyder att en lönesänkning ökar benägenheten att bli mer invandringskritisk.

Av de som fått en lönesänkning anser 48 procent i större eller mindre uträckning att invandring är dåligt för ekonomin, medan 34 procent anser att det är bra. För de som inte fått en lönesänkning är andelarna 37 respektive 38 procent.

N=48 342

Källa ESS Round 5: European Social Survey Round 5 Data (2010). Data file edition 2.0. Norwegian Social Science Data Services, Norway – Data Archive and distributor of ESS data.

Arbetslöshet eller en ansträngd hushållsekonomi ökar också andelen som är mer tveksamma till invandring vilket innebär att en politik som ökar arbetslösheten och gör att människor får mindre att leva på också ökar risken för främlingsfientliga tendenser i samhället. Det är också något som senast påpekades av Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI) i deras årliga rapport där man varnar för en ökad rasism i Europa.

Den draksådd som nedskärningspolitiken för med sig i form av ökad främlingsfientlighet är inte i samklang med EU:s fördrag och underminerar också hela EU:s syfte – nämligen att varor, människor, tjänster och kapital skall få röra sig fritt i EU. EU har betytt ofantligt mycket för demokratiutvecklingen och toleransen i Europa. Det vore synd om man genom en felaktig politik så grundligt sviker sina värderingar och sitt syfte.

Thomas Janson, internationell sekreterare på TCO

Europas dominerande krisrecept har hittills varit att finanspolitiken ska samordnas i ett järngrepp och styras av ”den tyska modellen”. När Frankrikes nyvalde president ställer krav på tillväxtpolitik stiger intresset för en alternativ syn på krispolitiken. Jag vill här särskilt uppmärksamma lönernas roll.

Lönerna ska pressas ner i krisländerna. Så lyder det gemensamma kravet från EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF). Kritiska forskare med anknytning till fackförbunden och den politiska vänstern i bred mening hävdar att det är fel diagnos och skadlig medicin. I EU:s nuvarande 27 medlemsländer har löneökningarna den senaste 15-årsperioden sammantaget legat 8 procent under produktivitetsutvecklingen. [1] De tyska reallönerna har legat stilla eller till och med sjunkit. Om alla följer ”den tyska modellen” blir följden recession. Deflation är skadligare än inflation, och svårare att bekämpa, vilket Japans tjugoåriga stagnation övertydligt visar.

Claes-Mikael Jonsson (LO) och Kristoffer Arvidsson Thonäng (Seko) har nyligen i Dagens Arena hävdat att europeisk fackföreningsrörelse gemensamt måste hitta metoder för att jämna ut förhandlingspositionerna mellan arbetstagare och kapital. Antingen måste lönesamordningen över gränserna stärkas eller/och måste kapitalmarknaderna regeras. Det är en hoppfull signal. Får de LO-kongressen med sig?

Synen på lönernas roll hänger på hur krisen tolkas. Enligt den kritiska forskningen bör de skyhöga statsskulderna främst ses som ett symptom, inte som en krisorsak. De reala orsakerna är främst alltför låg efterfrågan i ekonomin och enorma obalanser i utrikeshandeln. Efterfrågeunderslottet hänger samman med att lönernas andel av produktionsresultatet de senaste tio–femton åren gått ner från cirka 75 till 65 procent. Samtidigt har hushållens inkomster blivit alltmer ojämlikt fördelade. Vinsterna har inte använts till uppbyggnad för framtiden; tvärtom har investeringarna sjunkit under samma period.

Med krisen som förevändning ingriper EU-kommissionen nu direkt i krisländernas lönepolitik. Krav ställs på sänkta offentliglöner, ”öppningsklausuler” för lokala lönesänkningar under avtalens nivå och till och med ingrepp i strejkrätten, som ska prövas mot marknadens fria rörlighet. Det är steg i fel riktning. Syftet med EU-kommissionens lönepolitik är att lönerna ska marknadsstyras. Det står i bjärt kontrast till den fackliga grundtanken att sluta kollektivavtal för att hindra lönedumpning. Men det är dessutom en politik som riskerar att förvärra den ekonomiska nedgången och fördjupa Europas massarbetslöshet. Och det är en asymmetrisk form av europeisk lönepolitik genom att den förlägger problemet enbart till underskottsländerna.

Europafacket har sin lönepolitiska strategi i stället en symmetrisk grundsyn; lönerna ska överlag höjas motsvarande produktivitetsutvecklingen i landet och beräknad inflation. Den linjen bidrar dock inte till att lösa obalanserna eller minska efterfrågeunderskottet.

Den kritiska forskningen pekar på behovet av ett tredje alternativ; en löneledd tillväxt.[2] Även överskottsländerna måste ge sitt bidrag. Det gäller förstås Tyskland, som har störst ekonomisk betydelse men Sverige har i förhållande till storleken ett ännu större överskott i bytesbalansen.

Den europeiska regelboken måste skrivas om, menar Engelbert Stockhammer, ekonomiprofessor vid Kingston University. Dagens regler bygger på föreställningen att staten enbart ska säkerställa låg inflation, sedan ska flexibla löner skapa full sysselsättning och balans i utrikeshandeln. I denna teoretiska värld kan varken långvarig arbetslöshet eller finansiella kriser uppstå. I verkligheten har modellen lett till medioker tillväxt, sjunkande löneandel, hög arbetslöshet och djup finanskris. I centrum för en alternativ modell vill Stockhammer sätta en lönepolitisk samordning i Europa. Lönerna bör höjas väsentligt snabbare i Tyskland än i underskottsländerna. Thorsten Schulten, som står tyska facket nära, talar på liknande sätt om behovet av en solidarisk lönepolitik på europeisk nivå.

Kan Europas fackliga organisationer samverka i dessa frågor? Kan svenska LO ta klivet in i en konstruktiv dialog av det slaget? Viktigt är att utgå från att facket har en egen roll som aktör. En tillväxtinriktad lönepolitik som tar itu med obalanserna kan inte förverkligas genom statliga ingrepp utan kräver en facklig samsyn i Europa. Frågan hör hemma på LO:s bord. I dag har fackets potentiella kraft bäddats in i en luddig och ohistorisk samförståndsideologi (”social dialog”).

I grunden är det – som Jansson och Thonäng framhåller – en maktfråga. Finanssektorns tryck på det politiska systemet har hårdnat. Huvudtendensen är att demokratins räckvidd alltmer inskränkts till förmån för teknokratierna inom IMF, Världsbanken, ECB och EU-kommissionen. Dagens statliga ingrepp i krisländernas lönepolitik står i strid med EU:s fördrag och grundläggande regler om arbetsmarknadsparternas förhandlingsfrihet. Det finns en uppsjö av fackliga maktmedel mellan social dialog och generalstrejk. Men de behöver i växande utsträckning hanteras i facklig samverkan över gränserna.

Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO.