I dag har Nato-länderna sitt toppmöte här i staden, medan de olika mer formella möten som vi är en del är rum i morgon måndag.

Dels gäller det Afghanistan, och dels ett nytt möte mellan Nato och de länder man anser att man har ett nära samarbete med.

Vi har ju ett påtagligt starkt intresse av närmar samarbete med Nato inte minst för att öka inflytande i de olika operationer som vi väljer att delta i.

Därför är den nya ordning vi kommer att se i Chicago i morgon med bättre möjligheter till inflytande också för länder som Sverige, Finland, Australien och Japan mycket bra för oss.

Vi har ju i fredsoperationer i Bosnien och Libyen, och gör det fortfarande i Kosovo och Afghanistan, där FN:s säkerhetsråd gett ansvaret för genomförandet till Nato. I andra fall – Tchad, Atalanta – har det ju handlat om EU.

Men självfallet är det ett problem i dessa operationer att vi inte riktigt är med i de beslutande organen.

Genom det nya arrangemang som inleds i Chicago hoppas vi att det i framtiden skall bli bättre. Därför är Chicago viktigt för Sverige.

Det finns starka historiska skäl till att vi inte beslutade att gå med i Nato.

Hänsynen till Finland under det kalla krigets kallaste decennier var en viktig del. En annan var ju att vi under dessa decennier tyckte att vi hade ett starkt eget nationellt försvar.

Men Nato spelar fortfarande en viktig roll för stabilitet och säkerhet i Europa.

Dess betydelse för de baltiska länderna skall inte underskattas, och det är viktigt också för vår säkerhet. Det säger vi också tydligt.

Ett medlemskap i Nato skulle självfallet ge oss ökat inflytande, men samtidigt är det ju uppenbart att det inte finns något brett stöd för ett sådant, och då är det ju rimligt att vi inriktar politiken på att minska de nackdelar som i vissa delar i vissa situationer kan ligga i utanförskapet.

Det är en avgörande skillnad mellan nära samarbete och medlemskap.

Ett medlemskap innebär ju ett formaliserat ömsesidigt försvarsåtagande som måste godkännas av vår riksdag liksom två tredjedelar av USA:s senat liksom alla andra Nato-länders parlament.

Det är ju inte aktuellt, och jag ser knappast någon som i dag pressar för det. Ett så nära praktiskt samarbete som möjligt har vi däremot ett starkt intresse av.

Förutom deltagande i stora freds- och stabilitetsoperationer har vi ju en lång rad andra viktiga gemensamma insatser.

Jag har ju skrivit här tidigare om de fem av svenska flottans fartyg som just nu ingår i en gemensam operation med Nato-länder för att röja minor från världskrigen utanför Estland.

Det finns ca 50.000 dom som fortfarande ligger kvar i olika delar av Östersjön.

Alla borde inse att detta är viktiga insatser, och det visar Nato-samarbetets betydelse i vardagen.

Vi arbetar ju också för ett närmare samarbete i försvarsfrågor inte minst med de nordiska länderna. Vi har ju alla samma utmaning med behovet av omställning, och mycket att vinna på samverkan.

Den s k Stoltenberg-rapporten för några år sedan visade vägen framåt.

Vi se ju t ex hur våra flygflottiljer i Bodö, Luleå och Rovaniemi nu ofta övar tillsammans. Det är viktigt också för framtiden.

Och vi knyter ihop våra system för övervakning av hav och luft mer och mer.

Min dag här blir olika informella samtal, bl a med Catherine Ashton, innan det efter ett anförande inför s k unga ledare på Atlantic Council blir middag för oss ”övriga” med Chicagos borgmästare.

Såväl försvarsminister Karin Enström som ÖB Sverker Göransson lär finnas på plats, medan statsminister Fredrik Reinfeldt kommer först tidigt i morgon bitti.

Det är fyra dagar med massor av bra band, både hårdare rock och mer bluesinspirerad och och countryrock.

Ett av de band jag ser fram emot enormt att få se på scen är Soundgarden, som återförenats.

Den amerikanska gruppen Soundgarden 1984 i Seattle, Washington och var en av de fyra stora grupperna inom musikgenren grunge, tillsammans med Nirvana, Pearl Jam och Alice in Chains (tillsammans kända som Seattle’s Big Four). En del påstår att det var Soundgarden som populariserade grungen i slutet av 1980-talet. (Källa Wikipedia).

Sångaren Chris Cornell har en solokarriär också men är framför allt också känd för att han 2001-2007 var sångare i Audioslave som han bildade tillsammans med Brad Wilk, Tim Commerford och Tom Morello från Rage Against the Machine.

Fem studioalbum har Soundgarden gett ut:
1988 – Ultramega OK
1989 – Louder Than Love
1991 – Badmotorfinger
1994 – Superunknown
1996 – Down on the Upside

Här kan du läsa våra tidigare nedräkningar inför Sweden Rock:
Hos Erik på Uppstuds och de första i Kulturbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sweden Rock, musik, musikfestival, Soundgarden, nedräkning, hårdrock